Just nu är läget för oss väldigt ovisst. Tankarna gör fram och tillbaka och hoppet upp och ner. Om två veckor ska vi till Sahlgrenska för ett möte med vår läkare och då räknar vi med att få mer information. På något sätt känns det som att det är då vi kommer att få "domen". När vi sågs sist pratade hon om att det kanske inte var någon ide' att göra ett tredje försök när de två första gett sådan dålig utdelning. Om bara ett enda ägg hade blivit befruktat hade de antagligen varit mer hoppfulla men nu när känns det mörkare. Jag kommer i alla fall göra allt jag kan för att få ett försök till, om det så bara är en enda procents chans så kommer jag inte ge mig! 

 

Om det nu inte går då? Om nu läkaren kommer att säga att det är mer eller mindre omöjligt få egna biologiska barn? Det finns ju flera alternativ.. Äggdonation kan jag tänka mig blir ett av förslagen läkaren kommer att ge men det kommer vi nog att avstå. Visst, att bli gravid är verkligen en stor önskan men att min mans spermier ska befrukta en annan kvinnas ägg som jag sedan ska bära känns helt enkelt inte rätt. Lika fel som spermiedonation.. Det är ju meningen att vi ska få en liten parvel som är en perfekt blandning av mig och min man, inte någon annan. Då är vi mycket mer positiva till adoption. Vi har faktiskt redan anmält vårt intresse för Adoptions Centrum och vi väntar bara på ett inbetalningskort för att ställa oss i adoptionskö. När det sedan närmar sig adoption så är det tiden i kö som räknas så det känns förnuftigt att ställa sig där så fort som möjligt. Vi ska också kontakta kommunens familjerätt för att anmäla oss till föräldrautbildning och utredning. Vi har kikat lite smått på länder men det är ju så otroligt svårt! Alla länder har olika krav ( vi uppfyller de flesta bortsett från en del asiatiska länder där det krävs ett lägre BMI än jag har) och det är olika långa köer. Kan man tänka sig ett barn med särskilda behov (SN) kan det gå väldigt mycket snabbare men så långt i tänkandet har vi inte kommit än. 

 

Att leva ett liv utan barn är för mig otänkbart, jag vill inget hellre än att bli förälder. Att bli biologisk förälder till ett barn är såklart min önskan men skulle inte möjligheten finnas skulle jag utan tvekan adoptera. barnet kan ju faktiskt växa i hjärtat och inte i magen :)