Om att berätta för andra

Att berätta för andra om att det finns problem med fertiliteten är inget som är självklart. Jag har läst om människor som inte berättar för någon men även om sådana som berättar öppet om det. Själv tror jag att det är vanligast att berätta för de närmaste, så som vi gjort. 
Den första jag berättade det för var min mamma och för min bästa vän. Det kändes otroligt skönt att få prata av sig, speciellt när det var så tidigt och det fanns så många frågetecken. Senare berättade jag för flera av mina närmsta vänner men då min man inte ville berätta för sin familj, kändes det fel att berätta för för många. När min man bestämde sig att berätta var det när vi fått kallelse till IVF. Anledningen till att han inte ville berätta tror jag ör att han själv trodde att det skulle lösa sig utan IVF. 
I samband med andra mötet på Sahlgrenska kände jag att det var ohållbart att inte berätta för mina kollegor. Jag hade redan dragit flera vita lögner om tandläkarbesök och viktiga möten och det kändes inte alls bra. Det var en otrolig lättnad över att berätta och slippa smussla med sprayer och samtal till sjukhuset. De har varit otrolig stöttande från första stunden och det har varit oerhört viktigt. 
 
Ibland känner jag för att skriva rakt ut på Facebook vad vi går igenom men med tanke på antalet "vännerna" jag har där så känns det inte som att jag vill dela med mig något så personligt. Dock skulle jag vilja skaka om de som lägger upp statusar om sömnlösa nätter, jobbiga barnkalas och kaskadspyor. Visst, jag förstår att det kan vara jobbigt att vara småbarnsförälder och visst, har de rätt att gnälla, men jag tror faktiskt att de skulle bli lite bättre föräldrar om de hade haft ett vidare perspektiv och tänkt på de som gladeligen hade torkat spyor och städat undan leksaker för sitt alldeles egna barn. 
 
Jag har haft ett väldigt stort stöd av mina vänner och arbetskamrater och jag har hela tiden känt att jag har ett stort pratbehov. Även om de inte kunnat sagt så mycket så har jag fått prata av mig och det har varit värt så mycket. Nu när vi kommit så lång i processen och det faktiskt ser rätt mörkt ut känner jag att jag behöver ta itu med allt jag har inom mig, både känslor och tankar. För att inte en dag explodera helt tror jag att jag behöver ta hjälp, att få prata med någon proffesionellt. På Sahlgrenska finns kuratorer, kch det har vi redan blivit erbjudna, men jag vill ha någon på närmare håll. Undrar om det är vårdcentralen man kontaktar? 
 
Kort sammanfattat så är jag glad över att ha berättat för de närmaste vännerna och jag är otroligt glad över att ha så fina vänner. 
anonym
2016-03-25 @ 14:18:23

Jag håller med om det är bara de närmsta och de som är i liknande situationer som vet om det. Det kan vara svårare att berätta för bekanta och främlingar att berätta att man är barnlös.
Som barnlös är det nog ganska lätt att tänka att det inte finns så många som förstår en, så varför berätta och som barnlös kan man bli less på alla tips vilket får en att tänka att "är det något jag har missat", "jag borde försökt mer", "är det något jag gjort fel". Att berätta ger i sådana fall skuld; skamkänslor och en massa prestationsstress
vilket motverkar till att bli gravid. För som barnlös så är det bara att koppla av så kommer du att bli gravid;)




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

narlangtanblirforstor.blogg.se

En blogg om IVF-försök, adoptionsköer och om ofrivillig barnlöshet.

RSS 2.0