Vår resa

Jag kan börja med att säga att detta är min tredje blogg på temat. Den första bloggen handlade om rädslan för att inte kunna få barn på naturlig väg, IVF kändes så långt borta och så "onödigt". För inte ska vi behöva vara ett sådant par som inte kan få barn "på riktigt". Bloggade en hel del om hur jobbigt det var att se vänner och bekanta bli gravida och om hur allt kändes så orätvist. Den andra bloggen startade jag efter att vi inlett det första IVF-försöket men det blev ytterst få inlägg.
Så, från den första bloggen där det var ett ofantligt stort steg till IVF tills nu, när hoppet om att få egna biologiska barn börjar försvinna,har det gått ungefär två år. Två år som har gått otroligt snabbt men otroligt långsamt på samma gång.
 
Efter att jag och min man varit ett par i några år bestämde vi oss för att sluta använda preventivmedel. Vi tänkte "blir det så blir det" utan att försöka något större. Efter ett tag blev viljan större och vi började att försöka att träffa in ägglossningarna. Tänk va spännande allt var då! Inte så många av våra vänner hade barn då för fyra år sedan och vi var så redo och så sugna. Och så naiva...
Nu många år senare har vi sett den ena stora magen efter den andra resulterat i underbara barn, barn som blivit helt unika med föräldrar som älskar dem över allt annat. Men vi, vi står kvar och stampar utan att komma närmare målet.
För ungefär två år sedan fick vi vår första tid på sjukhuset för att starta en fertilitetsutredning. Jag vet att jag flera gånger tänkt att "det blir inget nästa möte/undersökning för vi kommer att hinna att bli gravida på egen hand innan dess. Ungefär så har jag tänkt i flera år, tom när jag för en månad sedan väntade på mensen som var sen. Hoppet är ju det sista som överger en sägs det. Dock har jag ju kommit till en punkt där det mesta av hoppet faktiskt har övergett mig. Jag har svårt att tro att vi kommer att få egna biologiska barn..
I alla fall.. Efter en lång utreding med många undersökningar och behandlingar var det sista steget IVF. Men vad kom de då fram till? Nja, inte mycket direkt. Makens spermieprov hade varit lite dåliga men efter en penicillinkur fixades det till och vid första ultraljudet på äggstockarna tyckte läkaren att det såg bra ut och han såg inga hinder för oss att bli gravid. Åtta månader senare (ja, ni förstår hur lång tid det tar) får jag tid för ytterligare ett ultraljud och även sploning av äggledarna med en ny läkare som direkt ser att jag inte haft ägglossning. Han kan också se att även den första läkaren uppmärksammat detta. Utan att ha gett den informationen till oss.. Jag fick då Pergotime för att öla chanserna till ägglossning under tiden vi väntade på tid till IVF. Just det att den första läkaren MISSAT att informera oss om det och att han dessutom inte gett mig chansen att få Pergotime gjorde mig otroligt arg och ledsen. Jag bestämde mig dock för att inte lägga ner någon mer energi i det, gjort var ju gjort. Nu i efterhand kan jag ju på ett sätt förstå mina reaktioner men tror nog att jag la över ilskan ochsorgen över våra problem på honom på grund att det var ungefär då jag insåg våra fertilitetsproblem.
 
I höstas blev vi efter lång kö kallade till det första besöket på Reproduktionsmedicin på Sahlgrenska. En plan gjordes upp och äggplock gjordes v 44. Tyvärr blev det aldrig något återförande då inget av de sex äggen blev befruktade. Världen rasade ihop! På grund av julstängt var vi tvugna att vänta i två månader innan nästa behandling startade, då med Menopursprutor som sades ge färre men bättre ägg.
I onsdags var det dags för äggplock nr 2 och de fick ut 3 ägg. MEN! Samma visa igen, inga blev befrukade.
Igår fick vi alltså reda på detta och vi blev förvånade över att vi inte blev mer ledsna än vi blev men sorgen kom för mig som ett brev posten efter att maken åkt för att träna. Bröt ihop totalt.. Det var då jag bestämde mig för att starta en blogg och skriva av mig. Jag har så mycket känslor och tankar inom mig att det känns som att jag snart ska explodera. Två av mina vänner har hört av sig men jag har svarat att jag inte orkar prata om det.. Jag har för mycket att bearbeta själv innan jag orkar träffa någon annan. Jag vet ju knappt vad jag ska säga, så helst låter jag bli tills jag tagit det till mig ordentligt.

Detta var den "korta" historian om vår bakgrund. En historia jag aldrig kunnat tänka mig behöva skriva för 4 år sedan...

Sara - Längtan efter bebis
2015-02-07 @ 15:36:23
URL: http://langtanefterbebis.se

Många kramar till er! Jag hoppas verkligen att det skall gå för er snart!

Pratade läkarna något med er om hur de tänker göra inför fortsatta försök?

När jag gjorde min insättning så sa läkaren att om det inte funkar, så kanske vi behöver höja dosen med Menopur för att förhoppningsvis få ut fler ägg som går att jobba med. Hoppas att det blir något sådant för er också!

De "positiva" i det hela, om man vill se det så, så "räknas" ju inte något av era försök, eftersom ni inte fick tillbaka något, så ni har fortfarande 3 färskförsök kvar.

Håller tummarna för att det funkar nästa gång!

Massa kramar igen!

Sara

Svar: Tack! Det värmer!
Läkaren sa i princip inte mer än vad sköterskan sa när hon ringde på morgonen, att inget blivit befruktat. Men vi ska få en kallelse för att diskutera fortsättningen (om de tycker att det är värt att försöka igen). Jag hoppas på att få försöka igen, ska då fråga om att öka dosen.
Det där med att vi fortfarande är på första försöker har vi hört olika om. Vi har trott så hela tiden fram tills det sista äggplocket då vi frågade för säkerhets skull och då sa både sköterska och läkaren att det räknas som ett försök så fort man plockat ut. Och vi som trott annat hela tiden...
None None

Sara - Längtan efter bebis
2015-02-07 @ 16:35:51
URL: http://langtanefterbebis.se

Hej igen,
Hoppas de vill försöka igen!

Vad konstigt, till oss har de sagt flera gånger att det räknas först när man sätter in ägget. Det tycker jag du skall ta upp med läkarna när ni kommer dit nästa gång.
Ni har ju inte ens fått en chans att få tillbaka någonting, så skall det inte räknas.

Jag har en kompis, där läkarna sagt att det inte är någon idé att göra IVF, för det kommer ändå inte funka. Hon är nu gravid på egen hand, något hon inte trodde skulle hända.
Om hon kan, då vill jag tro att vi också kan!

Kram




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

narlangtanblirforstor.blogg.se

En blogg om IVF-försök, adoptionsköer och om ofrivillig barnlöshet.

RSS 2.0