Tänk så konstigt det där med tiden är. På något underligt sätt känns det som att vi inte kommer någonstans närmare vår drömresa till Madagaskar medans tiden ändå går så himla snabbt. Våra papper har redan varit på Madagaskar i ett år och det är två och ett halvt år sedan vi blev medlemmar i Adoptionsccentrum.

enligt ACs beräkningar kommer ju barnbesked efter cirka ett år och det är ju där vi är nu. På så sätt känns det nära men vi vet ju också att vi har två par före oss i "kön". Visst, de går inte alltid efter köordning men vad jag vet har de gjort det den senaste tiden. Vi hoppas ju en massa på att det skulle komma ett syskonpar till Sverige, då är ju vi först :) 

 

Under tiden försöker vi trösta oss med att passa på att "njuta" av livet utan barn, om man nu kan njuta när det enda vi vill är att så snart som möjligt få bli tre (eller fyra). I somras tog vi en härlig resa till Italien, bara vi två. Vi njöt av värme, svalkande bad, prosecco och god mat. Vi har haft långa sovmornar och insett att halva dagen gått innan vi ens gjort något vettigt. Vi har varit på stranden och slappnat av med en bra bok. 

Utöver det så har vi längtat, längtat och längtat ännu mer. 

Barnrummet fylls på lite grann då och då men det känns som att vi inte kan göra så mycket mer innan vi vet vilken guldklimp som ska få bo där. Vill så gärna köpa lite kläder men det känns lite svårt eftersom frågetecknena är många kring vem som ska bära dem. 

 

Eftersom vi snart haft vårt medgivande i två år är det dags för oss att förnya det. Vi ska ringa till handläggaren på familjerätten i nästa vecka för att komma läget hur lång tid i förväg vi behöver ta tag i det. Förhoppningsvis går det rätt smidigt och snabbt. Sååå.. Det tar ungefär två månader från barnbesked tills det är dags att resa till Madagskar och det innebär att vi behöver få barnbesked nästa månad för att få fira jul där. Det verkar ju lite väl optimistiskt att tänka så. Det är nog dags att förbereda sig på ytterligare en julafton utan barn. Och det känns lite tungt faktiskt... Men.. Går allt som beräknat, som det ska, blir det med största sannolikhet vår sista jul utan barn i alla fall. Så med den vetskapen får vi väl stå ut en jul till.

 

så, det dör med tid får allt upp och ner. Ibland känns det som att det aldrig händer något men rätt som det är känns det mer hoppfullt... Kanske att det är dags att ta tag i den den franskakursen snart? 

 

Tack för att ni läser och tack för att ni hejar på oss :) 

 

Stora kramar