Nu när jag är på gång med bloggandet igen är det lika bra att jag kör på ordentligt! 

Jo, jag har ju skrivit att vi är igång med IVF-försök nummer 3, det sista försöket vi kommer att få. Antagligen det sista vi kommer att göra också för har det vett så dåliga resultat på tre försök känns det olönåt att lägga ner en massa pengar på privata försök. Dessutom vet jag inte om vi orkar det rent psykiskt. 

Att genomgå IVF-behandlingar är tungt, för mig har det främst varit jobbigt psykiskt, inte så farligt fysiskt. Att pendla mellan hopp och förtvivlan när det gäller något sådant här viktigt som man drömt om hela sitt liv går knappt att beskriva. Det har varit kämpigt även för min man, han har stundtals känt sig så maktlös, han kan ju inte göra mycket för att hjälpa till. Det är ju jag som behöver ta spray flera gånger om dagen, spruta mig själv i magen så att jag får blåmärken och ligga på en brist gråtande för att det gör så ont att ta ht de få ägg som finns... han skulle säkert gjort allt det där om han hade kunnat...

 

Det ska alltså bli skönt att få sätta punkt här snart. I fredags hade jag tid på Sahlgrensak för ultraljud och kände mig otroligt lugn när jag gick mot ingången. När vi var där första gången var det högsommar och vi var spända av förväntan. Ett halvår senare gick vi därifrån med nedsänkta huvuden på isiga gator. Nu när jag gick där hade träden precis blivit gröna och jag kände ett oförklarligt lugn. Det är på något sätt som att cirkeln är sluten. Anledningen till lugnet är inte på grund av optimism utan tvärtom, vi har nog kommit till insikt om att vi antagligen aldrig kommer att bli gravida och det könns skönt att kunna lägga detta bakom oss. 

 

Men! Visst, några små chanser borde det ju finnas att det skulle fungera denna gången och tankarna slår mig lite då och då. Läkarna har ju inte dömt ut oss, de har inte hittat något fel på någon av oss men vet helt enkelt inte varför äggen inte blir befruktade. Kanske blir det tredje gången gillt? Hoppet finns där men jag tillåter mig inte riktigt att hoppas för mycket. Att vi kommit såpass långt i vårt adoptionstänk är nog en stor bidragande faktor till att det inte känna så hopplöst längre.

 

så.. Nu har jag fått skriva av mig lite och jag har fått hålla mig vaken ett tag till. Om en halvtimma, exakt 23:20 ska jag ta Ovitrelle-sprutan (ägglossningssprutar) sen är det slut på sprutor och blåmärken på magen. På måndag är det dags för ägguttag.