I sakta mak...

Helt otroligt men nu har det kommit ett till barnbesked från Madagskar! SÅÅÅ kul! Nu var det en liten flicka på ett 1 år och 8 månader väntar för ett par från norra Sverige. 
Vi har ju följts åt i snart ett år i en Facebookgrupp (några så klart längre men vi fick bli medlemmar först då) och man lär ju på ett sätt känna varann lite när man delar sina tankar och frågor med varandra. Det är ju hög igenkänningsfaktor på funderingarna och tankarna som andra delar med sig av. Vi sitter ju alla i samma sits. Just därför är det så himla roligt när det kommer barnbesked! Jag blir verkligen genuint glad för deras skull, inte alls avundsjuk eller missunsam på något sätt. Dessutom så innebär ju alla barnbesked att det är närmare tills det blir VÅR TUR!
 
Tankarna kommer nu på hur jag själv skulle reagera när samtalet kommer. DET SAMTALET. Jag föreställer mig att jag med hjärtat i halsgropen svarar i telefonen, hör att det är AC och försöker att intala mig själv att det inte behöver innebära barnbesked bara för att de ringer. Antagligen kommer jag inte kunna lura mig själv och besvikelsen skulle vara väldigt stor om det gällde något annat. Men NÄR de ringer och berättar om att det finns ett/två barn till oss tror jag att jag skulle behöva att personen som ringer upprepar det den precis sagt för att jag verkligen ska tro att jag hört rätt. Antagligen kommer jag dessutom ha avslutat samtalet UTAN att ens komma ihåg vad personen sa, bortsett från det viktigaste så klart. 
Förmodligen är jag på jobbet, kanske på lektion så då missar jag ju antagligen samtalet. Jag kommer antagligen att studsa av lycka och inte veta vad jag ska göra. Ringa och berätta för mamma istället för Petter, min man,  till exempel. När vi hade kommit hem skulle vi säkert bara kramats och gråtit ikapp... Ringt runt och smsat till våra familjer och vänner. Och antagligen ställt oss frågan: "vad gör vi nu då?" "var börjar vi?"....
 
Vi får väl se om det blir som jag tror =)
 
Just nu är vi alltså nr 3 i listan, vi har två par "före" oss. Det paret som nu står först har sedan tidigare ett barn och enligt Hector på AC kan det ibland ta lite längre tid eftersom de på Madagaskar brukar vänta in så att det andra barnet kommer från samma ställe. Och när det gäller syskon är vi ju de enda med syskonmedgivande, vad jag vet. 
I år har det hittills då kommit hem 1 barn men 3 till kommer ju hem innan året är slut. De tre senaste åren har det kommit 5 barn så nu hoppas vi att statistiken för 2017 inte ska gå ner utan kanske tom höjas! 
Hoppet om att bli föräldrar i år börjar sakta med säkert försvinna, men man vet ju aldrig. Kaaaanske <3 Det hade ju varit helt underbart att få fira jul som en HEL familj. HOPPAS! 
 


Tack för att ni läser! 
Och för att några av er kommenterar ibland. Jag blir så glad!

narlangtanblirforstor.blogg.se

En blogg om IVF-försök, adoptionsköer och om ofrivillig barnlöshet.

RSS 2.0