Har länge haft tankar om ett blogginlägg som handlar om vad jag eventuellt aldrig kommer att få uppleva. Jag har redan i huvudet skrivit ner inlägget men dragit mig för att skriva ner det. Dragit mig för att bearbeta det ytterligare för att jag vet att det kommer att bli jobbigt. Nu har jag kommit dit då jag känner att jag måste få ur mig det, innan det börjar äta upp mig inifrån. Så...

 

Med största säkerhet kommer jag aldrig att knappt kunna tro mina ögon när det står GRAVID på testet. Jag kommer aldrig att behöva köpa överdrivet med tester för att övertala mig om att det faktiskt är sant. Jag kommer aldrig att få känna pirret i magen när jag ska köpa de första pyttesmå bebiskläderna. Inte heller kommer jag att stolt få betala de där små kläderna till MIN bebis utan det kommer att vara presenter till vänners barn. Jag kommer aldrig få ladda ner en gravidapp och dela med mina instagramvänner. jag kommer aldrig att få höra att jag har en typisk tjej/kIllamage. Jag kommer aldrig kunna sitta och i timtal prata graviditetssymtom med mina tjejkompisar. Jag kommer aldrig att behöva gå från affär till affär för att vininte kan bestämma vilken barnvagn som verkar bäst. Jag kommer heller aldrig behöva utlysa facebooktävling om när den lilla/lille bahagar att födas. 

Jag kommer aldrig storgråta när ett alldeles nyfött barn läggs vid vid bröst. Jag kommer aldrig att få höra att barnet har mina ögon och min mans näsa. 

 

Just nu är det som ni märker många negativa tankar. När man genomgår en sån här sorg som vi gör just nu är det mycket upp och ner och jag tror att det är viktigt att inte hålla undan det där negativa känslorna som finns inom en. Förr eller senare behöver man ändå ta itu med det och jag tror att ju längre man undviker att bearbeta det desto svårare blir det. Det är som sagt en hel del att ta itu med..