Äntligen!

Jag vet inte om vi riktigt tagit in det ännu men vi ska ju faktiskt bli föräldrar.... 
 
Jag har ju haft rätt lång tid på mig att fundera över den dagen barnbeskedet skulle komma men jag reagerade nkg inte riktigt som jag hade trott. under själva samtalet reagerade jag nog samma som jag hade tänkt, skakade och kommer inte ihåg allt han sa... Men sedan var jag på något konstigt sätt mycket lugnare än jag hade föreställt mig. Jag hade ju sett framför mig att jag var sp glad att jag gick runt som en yr höna på jobbet med tårarna sprutandes men jag höll mig lugnare än beräknat och kunde tom få jobbat lite. Med betoning på lite 😉
 
Sedan barneskedet har det varit många känslor. Rätt som det är kommer vi på att detta är sant, äntligen, och det kommer en liten tår. I lördags var vi ju på en liten hotellweekend i Varberg och vi hyrde cyklar och tog oss in till centrum. Det var underbart väder och somrigt och fint och rätt som det var nör vi cyklade in i centrum, bredvid fästningen, flög en enorm lyckokänsla över mig. Cyklade upp jämte min man och sa: "Nu känner jag mig SÅ lycklig. Jag har nog aldrig varit så lycklig i hela mitt liv" och så kom ett gäng tårar bakom solglasögonen. Det var ett sånt där ögonblick jag kommer att minnas länge. 
Barneskedet drog igång shopaholicen i mig. Såklart. Med dunder och brak! Så länge jag har väntat på att få köpa barnkläder men nu så! Vi vet ju inte riktigt hur stor han är så det där med storlekar är minsann inte så enkelt. Men vi har köpt lite blandade storlekar, lite i 92 och en del i 98, det borde fungera! Tänk så mycket fina kläder det finns! självklart tog vi en liten tur förbi Ullared när vi var så nära och det var ju himla kul! Det blev en hel del fina kläder men även lite leksaker och inredning till hans rum. Jag bara njuter! 
 
Idag var vi på möte hos familjerätten för att överlämna rapporten och samtyckesblanketterna. Nu ska hon läsa igenom det och sedan skriva under och därefter skyndar vi oss att slänga det på lådan så att Adoptionscentrum kan bestyrka och sedan skicka vidare till Madagaskar. sedan är det "bara" att vänta tills vi får besked om när vi får domstolstid, förhoppningsvis så att vi kan åka i början av september.
 
Tusen tack för alla fina grattishälsningar! Jag blir så glad över att ni bryr er om oss så mycket. Det betyder mycket för mig 😍
 
 
 

VI HAR FÅTT BARN!

ÄNTLIGEN får jag skriva det som jag längtat så länge efter! Och ÄNTLIGEN har de ringt och berättat att vi har blivit föräldrar. 

I måndags vid lunchtid, efter en riktig partyhelg, satt jag vid skrivbordet och pratade med mina kollegor och då ringde ett 08-nummer. Jag har Truecaller aktiverat på telefonen så det brukar stå om det är en försäljare men nu gjorde det inte det. Vågade inte riktigt hoppas, och hann väl iofs inte heller, innan jag svarade och hörde Hector presentera sig.  Reste mig upp direkt och gick över till en kollega och viskade att det var AC som ringde. Efter det så kommer jag mest ihåg att jag stod i förrådet och skadade medan två kollegor stod i dörröppningen och grät. Herregud! 
Hector från AC berättade vad de visste om barnet, en liten pojke, men jag var så chockad att jag i efterhand bara kom ihåg delar av samtalet. Jag vet att jag frågade om namnet 2-3 gånger men ändå glömde jag bort...

Så... 2018-06-11 fick vi veta att vi ska bli föräldrar till en liten två-årig pojke som bor på ett barnhem i Toamasina. Han hittades som en liten 2-veckors knytte utanför en fabrik. Han är frisk och växer och är alldeles bedårande söt! 
Känslan när jag ett par timmar efter samtalet fick bilderna på lillkillen var obeskrivlig och tårarna kom. Igen... 
ÄNTLIGEN!

Det finns så mycket mer att skriva men det får vi ta en annan dag. Nu är vi på väg till Varberg för att fira detta på hotell. Helt underbart! 


Alltid är det något...

Mejlade Adoptionccentrum för en uppdatering om läget för lagändringen som gjort att barnbeskeden dröjt och idag fick vi svar. Lyckligtvis har lagen nu trätt i kraft men istället är det nu strejker på Madagaskar som försenar. Så typiskt!! 
Tydligen har det pågått/pågår strejker i parlamentet som då gör att man väntar med att ge resebesked till de som redan fått barnbesked, och man vill heller inte skicka barnbesked. Suck...
Man vet ju inte hur länge strejkerna beräknas hålla på men man vet att detta händer då och då och det finns liksom inget annat att göra än att vänta ut dem. 
 
På något sätt känns det ju skönt att lagändringen är igenom, att den inte längre är ett hinder, men det känns ju så typiskt att det uppstår andra problem då. Varför ska just vi ha all denna otur?? 

narlangtanblirforstor.blogg.se

En blogg om IVF-försök, adoptionsköer och om ofrivillig barnlöshet.

RSS 2.0