Jag håller på riktigt på att smälla av av spänning! Jag är sååå nervös!

Många frågar hur jag mår och då svarar jag oftast bara bra. För inte jag jag svara att jag ibland känner små stick/brännande mot livmodern när jag knappt vet om jag ens känner det. Jo, jag känner det väl men är högst osäker på om det är progesterontebletterna som spökar. Mitt upp i allt funderar jag på om det är mensvärk på gång. Så mycket inbillning!

Några få gånger har jag tyckt att jag är lite lätt illamående, en gång blev jag mätt superfort och en annan lite extra anfådd. Ja, ni hör! =)

 

Jag har sedan ett tag vacklat fram och tillbaks om jag ska klara att hålla ut till testdagen på onsdag men i torsdags kväll kunde jag inte hålla mig! Givetvis negativt. Blev så klart besviken men slog snabbt bort det och hoppas att det bara var för tidigt att testa. Nu SKA jag inte tjuvtesta utan hålla mig till på onsdag.

 

Idag har jag föreställt mig hur jag ser det här positiva testet, mitt första någonsin! Hur jag blir så glad att jag börjar gråta, ringer min man och halvskriker i telefonen. Ringer sedan mamma som börjar gråta. Åker till jobbet i ett lyckorus och berättar för mina goa arbetskamrater samtdigt som jag är så lycklig att jag gråtet.. Önskar så att det blir så!

Om jag får negativt, undrar om jag tror på det först? Om inte det där hoppet och positivismen tar överhand och inte tillåter mig att se fakta? Det återstår att se.

 

Tänk att dessa snart två veckor har gått så otroligt snabbt. Samtidigt som det har varit en otroligt lång väntan.

 

Jag vill ha onsdag och postivt besked NUUUUU!!