När kan man säga att man började vänta egentligen? Jag känner att NU när papprena finns på Madagaskar och de vet att vi finns, börjar den riktiga väntan. Men när jag tänker efter har den ju funnits där riktigt länge. Från det att vi bestämde oss för att sluta skydda oss och vi tänkte "det blir när det blir" Redan då fanns ju en längtar. Och ett pirr.
För att sedan få ökad längtan när vi började försöka pricka in ägglossning och kissa på ägglossningstest och fylla i diverse appar. För att sedan komma till gyn och få utskrivet Pergotime. Ökat hopp och ökad längtan när jag googlade på äggledarspolning och såg alla som blev gravida efter det.
För att inte tala om längtan inom oss när vi fick samtalet från Sahlgrenska att det tyvärr inte fanns något befruktat ägg att sätta in den där lördagsförmiddagen på hösten. Och längtan och sorgen och alla andra känslor som brottades med varandra den där vårkvällen förra året när vi insåg att jag fått missfall.

Undrar när längtan var som störst? När jag med pirr i magen berättade för mamma att vi försöker att få barn? När jag med tårar i ögonen åkte till jobbet en morgon och berättade att: "ja! det har äntligen lyckats, jag är gravid".
Eller när vår medgivandeutredning blev klar och vi blev godkända som adoptivföräldrar?
Eller är längtan som störst nu, idag onsdagen den 14 september 2016? När vi med största sannorlikhet vet att vi kommer att bli föräldrar till ett eller två barn på Madagaskar? Antagligen kommer längtan att vara ÄNNU större imorgon. Och i övermorgon.
Men till slut, en dag när det antagligen kommer att kännas som att vi ska spricka av längtan kommer telefonen ringa och vi kommer att få reda på att det finns ett eller två underbara barn till oss.
Och DÅ, DÅ kan vi prata om en längtan större än något annat!

Väntan och längtan....