Det där som jag aldrig kommer att få uppleva

Har länge haft tankar om ett blogginlägg som handlar om vad jag eventuellt aldrig kommer att få uppleva. Jag har redan i huvudet skrivit ner inlägget men dragit mig för att skriva ner det. Dragit mig för att bearbeta det ytterligare för att jag vet att det kommer att bli jobbigt. Nu har jag kommit dit då jag känner att jag måste få ur mig det, innan det börjar äta upp mig inifrån. Så...
 
Med största säkerhet kommer jag aldrig att knappt kunna tro mina ögon när det står GRAVID på testet. Jag kommer aldrig att behöva köpa överdrivet med tester för att övertala mig om att det faktiskt är sant. Jag kommer aldrig att få känna pirret i magen när jag ska köpa de första pyttesmå bebiskläderna. Inte heller kommer jag att stolt få betala de där små kläderna till MIN bebis utan det kommer att vara presenter till vänners barn. Jag kommer aldrig få ladda ner en gravidapp och dela med mina instagramvänner. jag kommer aldrig att få höra att jag har en typisk tjej/kIllamage. Jag kommer aldrig kunna sitta och i timtal prata graviditetssymtom med mina tjejkompisar. Jag kommer aldrig att behöva gå från affär till affär för att vininte kan bestämma vilken barnvagn som verkar bäst. Jag kommer heller aldrig behöva utlysa facebooktävling om när den lilla/lille bahagar att födas. 
Jag kommer aldrig storgråta när ett alldeles nyfött barn läggs vid vid bröst. Jag kommer aldrig att få höra att barnet har mina ögon och min mans näsa. 
 
Just nu är det som ni märker många negativa tankar. När man genomgår en sån här sorg som vi gör just nu är det mycket upp och ner och jag tror att det är viktigt att inte hålla undan det där negativa känslorna som finns inom en. Förr eller senare behöver man ändå ta itu med det och jag tror att ju längre man undviker att bearbeta det desto svårare blir det. Det är som sagt en hel del att ta itu med..

När man börjar gråta i affären...


Igår fick vi bekräftelsebrevet från Adoptions Centrum kch det hela börjar bli lite mer verkligt. Innan jag jag lite tänkt "om vi får barn" men nuu kan vi faktiskt tänka "när vi för barn". Vi är numera ett namn i AC:s kö, eller rättare sagt ett nummer. Och jag antar att det är rätt många nummer före oss... 
 
Hur som helst, vi väntar middagsgäster ikväll och när jag var i den stora affären för att handla hände något speciellt. Jag står i fruktdisken och eftersom jag var ute rätt tidigt och det var inte mycket folk där. Rätt som det var hör jag ett litet barnskratt av av ren reflex (tänker man på barn dygnet runt kan man inte låta bli att titta nör man ser ett) tittar jag var lätet kom ifrån. Ser två föräldrar och deras underbart söta dotter i kanske 1,5 års åldern. Hon var så otroligt fin, med små söta tofsar av svart hår och ett sprudlande leende. Hon och hennes föräldrar kommer från något asiatiskt landning jag tänkte spontant Sydkorea. Jag kunde inte sluta titta på den lilla flickan med dockasikte och det kändes som att jag stod där på kanske 8 meters avstånd och log mot henne i en evighet. Alla runtomkring var antagligen helt ovetandes om vad som hände inom mig, ett varmt pirr i magen som övergick till fina små tårar i mina ögon, Antagligen var det bara en kort stund jag stod så men under denna korta stunden fick jag en sån härlig känsla, jag vill ha ett barn från Sydkorea! 
 
När vi har pratat med vänner och familj om apotion har de flesta frågat om vi har tänkt på något särskilt land. Men nej, det har vi inte gjort. Vi vill försöka att undvika att stå i kö i 5-6 år och vi vill heller helst inte vistas i landet i mer än ett halvår. detta är våra första tankar, när vi närmar oss beslut kanske vi ändrar oss. Sydkorea har rätt stränga krav på adoptionsföräldrarna, se här: 
 
  • Ingen av makarna ska vara äldre än 42,5 år när ansökan skickas till Sydkorea. Undantagsvis kan makar upp till 48 år ansöka om adoption i Sydkorea. Undantag kan göras om båda makarna har sydkoreanskt ursprung, om en eller båda är adopterad eller om makarna redan tidigare adopterat i Sydkorea. Varje ärende ska prövas av ansvarigt ministerium. 
  • En av makarna måste vara svensk medborgare.
  • Åldersskillnad mellan makarna får vara högst 7 år. 
  • Minst 3 års äktenskap krävs. (Sambotid räknas inte.) 
  • Båda ska ha minst 11-årig skolutbildning. 
  • Båda måste vara friska fysiskt och psykiskt. (Tidigare psykisk ohälsa accepteras inte.)
  • Kraftig övervikt accepteras inte. Gränsen går vid 29 i body mass index (BMI).
  • Båda måste ha deltagit i en föräldrarutbildning som varat minst 8 timmar.
  • En bakgrund med missbruk av alkohol eller droger accepteras inte.
  • Inga anmärkningar i belastningsregistret accepteras.
  • Flera barn i familjen tidigare accepteras.
  • I ansökan till Sydkorea krävs ett rekommendationsbrev från en präst/pastor som känner paret. 
  • Medgivandet måste gälla minst drygt 1 år då ansökan skickas till Sydkorea.
  • Man måste kunna ta emot ett barn vars mamma druckit alkohol under graviditeten. (Se vidare under fliken "Barn".)
  • Intyg från kommunen att den som gjort utredningen är behörig för detta.
  • Två psykologtester: Minnesota Multiphasic Inventory-2 (MMPI-2) och 16 PF ("The sixteen factor questionnaire").
  • De blivande föräldrarna ska visa intresse för Sydkoreas kultur och traditioner.
  • De familjer som tar emot barn som fyll två år ska kunna enklare ord och fraser på koreanska
Puh! Det är en diger lista! Men jag tror att vi har rött förutsättningar för att nå dessa krav. Förutom punkten BMI som skulle innebära att jag skulle behöva gå ner cirka 15 kilo... MEN med tanke på allt annat vi gått igenom så är det klart att jag skulle klara det om jag bara gav mig tusan på att lyckas!
 
Så.. från att ha varit likgiltig kring ursprungsland (det var jag typ igår) är jag nu mer sugen på just Sydkorea. men det är klart, det spelar ingen som helst roll egentligen! 
 
 
 
 
 
 
 

Ser framåt

Sitter här med lite extraarbete i knät men det där jobbsuget finns inte riktigt där, det gör däremot bloggsuget. Tänk att det kan vara så skönt att få skriva av sig. När man går igenom det vi gör just nu ör det många olika tankar och känslor i omlopp och ibland är det skönt att få bena ut tankarna lite.
Senaste nytt? Vi har fått en tid för informationsamtal på familjerätten. När jag pratade med vår handläggare berättade hon att vi absolut inte var tvungna att ha ett sådant samtal men vi kände att det är bra att vara på den säkra sidan. Vi får säkert höra en hel del som vi redan vet men vi vill vara säkra på att inte missa något. Veckan efter lovet är det dags i alla fall.
På helgen efter ska vi även på första föräldrautbildningen. Vi har valt att gå föräldrautbildningen på Folkuniversitetet med träffar tre lördagar i april. Kursen är 21 timmar vilket är minimikrav från MIA (myndigheten för internationell adoption). Tror att kursen kan bli riktigt intressant och det är nog viktigt att få starta tankarna kring adoption riktigt ordentligt. Vi pratar ju en hel del, både med varandra och med familj och vänner, men här tvingas vi att tänka djupare och vända och vrida på frågor och dilemman som kan dyka upp. Att få träffa andra i samma situation är antagligen något vi kommer att ha stor behållning av.
Vi har även kontaktat Adoptions centrum angående vår medlemsförfrågan. Vi ansökte ju om medlemskap för några månader sedan men har ibte hört något alls från dem. Några dagar efter mitt mejl fick jag ett kort svar med inbetalningsinformation, inte alls någon förklaring till varför svaret dröjt eller hur vi vet att betalningen kommit fram. När vi betalt mejlade jag att vi gjort så och att vi förväntar oss en bekräftelse på betalningen. Men än har vi inte fått något svar. Tyvärr inget bra första intryck av AC...

Ne, NU måste jag jobba lite!
Hörs snart igen!

narlangtanblirforstor.blogg.se

En blogg om IVF-försök, adoptionsköer och om ofrivillig barnlöshet.

RSS 2.0