Ruvardag 12

Jag håller på riktigt på att smälla av av spänning! Jag är sååå nervös!
Många frågar hur jag mår och då svarar jag oftast bara bra. För inte jag jag svara att jag ibland känner små stick/brännande mot livmodern när jag knappt vet om jag ens känner det. Jo, jag känner det väl men är högst osäker på om det är progesterontebletterna som spökar. Mitt upp i allt funderar jag på om det är mensvärk på gång. Så mycket inbillning!
Några få gånger har jag tyckt att jag är lite lätt illamående, en gång blev jag mätt superfort och en annan lite extra anfådd. Ja, ni hör! =)
 
Jag har sedan ett tag vacklat fram och tillbaks om jag ska klara att hålla ut till testdagen på onsdag men i torsdags kväll kunde jag inte hålla mig! Givetvis negativt. Blev så klart besviken men slog snabbt bort det och hoppas att det bara var för tidigt att testa. Nu SKA jag inte tjuvtesta utan hålla mig till på onsdag.
 
Idag har jag föreställt mig hur jag ser det här positiva testet, mitt första någonsin! Hur jag blir så glad att jag börjar gråta, ringer min man och halvskriker i telefonen. Ringer sedan mamma som börjar gråta. Åker till jobbet i ett lyckorus och berättar för mina goa arbetskamrater samtdigt som jag är så lycklig att jag gråtet.. Önskar så att det blir så!
Om jag får negativt, undrar om jag tror på det först? Om inte det där hoppet och positivismen tar överhand och inte tillåter mig att se fakta? Det återstår att se.
 
Tänk att dessa snart två veckor har gått så otroligt snabbt. Samtidigt som det har varit en otroligt lång väntan.
 
Jag vill ha onsdag och postivt besked NUUUUU!!
 
 

Väntan...

Ruvardag 8 idag... Det är redan en vecka sedan vi aldrig fick det där samtalet. En vecka sedan vi åkte till Sahlgrenska och hoppades att de inte bara hade missat att ringa och berätta att det inte blir någon insättning. Nu är det en vecka sedan jag fick två små, små dammkorns stora embryon i mig. 
De där embryona som sattes in kan nu ha vuxit sig stora. Eller ja, typ knappt 1 mm. Men de kan också av någon anledning INTE fastnat och är nu typ ingenting. För nu ska det vara avgjort om det har fäst eller inte.
 
Tyvärr är det än lite tidigt att göra graviditetstest, det kan finnas lite spår av ägglossningssprutan som kan ge falskt positivt resultat. Ger testet ett negativt resultat kan det vara för tidigt för kroppen av utsöndra hormonet som ger utslag. Om en vecka är det dags att testa. En låååång väntan. Frågan är om jag kan hålla mig så länge, jag är ju allmänt rätt nyfiken av mig :) kanske behöver jag inte testa heller för nu skulle mensen kunna komma lite när som helst. Hatar att vänta!  Gaaaaaah! 
 
 
 

Känslor

Många frågar hur det känns nu när jag ruvar, både psykiskt och fysiskt. Jag har tidigare känt mig otroligt lugn och välsignad..Att få tillbaks två befruktade embryon var ju mycket mer än vi kunnat drömma om. Jag har också känt.mig lite lugnare när jag tänker att vi faktiskt fått ett bevis på att vi kan få äggen att bli befruktade. 
Men nu, när det närmar sig den mest kritiska tiden sköljer alla möjliga känslor och frågor över mig. Ska vi verkligen vara så glada och hoppfulla bara för att vi fått två embryon? Många jag läst om tar det ju för givet att få komma till återföring men många får ju ändå minus pga att inget ägg fäster. 
Vad jag vet har vi aldrig tidigare varit så när att bli gravida som nu. Jag har verkligen två små embryon i ett dammkorn storlek i mig som KAN bli två underbart fina barn. Det som ligger i mig kan bli två barn med mina fräknar och min mans fina blå ögon. Det kan bli det som kommer att göra mig lyckligast i hela världen. Något som kommer att kunna göra mig arg, ledsen, uppgiven, glad, kär och stolt. 
Men i min mage ligger också två små dammkorn som inte hittar någon trygg plats att vila och växa på och som sedan bara kommer att upplösas och bli ingenting. Förutom ett minne om lycka och hopp..

Det blir så dubbelt. Jag har något litet i mig som kan bli hur stort som helst men det kan också bli till ingenting..
Framtiden får utvisa vad som händer. Nu kan jag inte göra så mycket mer än att vänta. (och oroa mig och längta) 

narlangtanblirforstor.blogg.se

En blogg om IVF-försök, adoptionsköer och om ofrivillig barnlöshet.

RSS 2.0