Hemlängtan?

Hur går det med hemlängtan frågar många oss nu.. Men jo, det går rätt bra faktiskt. Måste säga att jag är förvånad att det gått så bra som det har gjort, jag som är så hemmakär. 
Men jag tror att det är lite psykologiskt, det är ingen ide att längta hem, jag kan inte komma hem tidigare för det. Och det hade verkligen Varit jobbigt att längta hem och känna sig fast här. 
 
Men nu måste jag allt erkänna att jag räknar dagarna till hemfärd. Imorgonreser vi till Ile aux nattes, den lilla ön söder om Ile Sainte Marie. Där är vi tre nätter (mina föräldrar och bror bara två nätter) och sedan tar vi flyget till Tana. Tyvärr kommer vi fram fredag eftermiddag och inrikesministeret som vi ska till har stängt för helg. Så vi får vänta tills på måndag morgon. Sedan hoppas vi att Hanitra kan speeda upp allt så att det går snabbt kch att vi kan åka hem den 22 november. Hanitra tror att det är möjligt, och jag skulle bli väldigt enviken om det inte gick men jag vet att det är rätt tight med tid tyvärr. Vi håller tummarna för lite bokningar på flygen så att vi kan ha is i magen och förhoppningvis kunna boka om vårt flyg tills dess. Håll tummarna för oss! 
 
Vad är det jag saknar mest då? 
Just nu är det nog en renbäddad skön säng. Kunna ta en dusch och känna sig fräsch. Kunna ta på sig nytvättade kläder som luktar gott. Att kunna sova lugnt och slippa ligga vaken och lyssna efter djur, eller vakna upp och vara myggbiten. 
Jag saknar också maten, men inte lika mycket som jag hade trott. Vi ör väldigt nöjda med maten här, det är bra variation på den och det mesta väldigt gott. Men man blir lite trött på att äta ute. Jag vill fixa min egen mat, men mycket grönsaker till och sitta vid ett bord där det inte kryper myror på eller ha hundar vid fötterna. 
Jag vill ha nån god kycklinggryta, jag vill ha kokt potatis och jag vill ha räkor en fredagskväll framför tvn. Jag saknar en god frukost, här är det oftatt en ljus luftig baguette, smaklöst smör och marmelad. Till det kan man ibland få färsk frukt (min räddning) och ev en croissant eller bulle med russin. Ingen större variation direkt... 
Det blir mycket juice, vanligt vatten och Cola här. Det finns faktiskt Coca Cola här, men det smakar inte riktigt som det gör hemma. Jag vill ha ett glas Loka eller ett glas kall mjölk! Mmm... 
och såklart längtar jag efter alla goa vänner och vår lilla katt Molly...
 
tänk, här sitter jag på Madagaskar, hit som jag längtat så länge, i så många år, och så längtar jag hem! Och nör vi väl kommer hem kommer det väl inte dröja länge tills jag längtar efter Madagaskar.  Efter den goa värmen, efter en god zeby-stek och det vänliga folket. Och såklart en THB. 
De sista dryga två veckorna, så ska jag njuta, det lovar jag! ❤️
 
 

Resan går vidare

 Nu var det ett tag sedan jag skrev något. Inte alls på grund av att vi haft mycket att göra, det har varit väldigt lugnt hör faktiskt... Men min telefon gick sönder här för ett tag sedan, får inget liv i den alls, trots hjälp från olika "reparatörer" här i Toamasina.
 
Ja, lugnt har det definitivt varit. Jag hade ju hörselgångsinflammatiom där ett tag och det var riktigt jobbigt. Jag fick till slut gå till läkaren och fick en dunderkur med antibiotika och det hjälpte. Så nu är jag helt återställd! 
I förra veckan kom äntligen mina föräldrar och min bror hit. Det pirrade rejält när vi åkte ut tidigt på morgonen för att möta dem på flygplatsen. När vi väl sågs kom det allt några tårar lite här och var, vinkade ju längtat så! 
Elmer var oväntat framåt, inte alls sådär blyg och rädd som han varit för nya människor innan. antagligen har alla videochattar och förberedelser gjort gott. Han var ju såklart lite avvaktande i början men med lite leksaker och bus som lockbeteNsläppte det rätt snabbt. Det dröjde inte länge tills han ville hålla handen och sitta i knät. Så fint att se! 
Dock blev det lite kämpigt när han BARA ville varabhos mormor, mamma och pappa dög inte alls. Men sedan dess har vi försökt att ta över när det ska tröstas och ätas. Det känns som att det finns risk att det slår över åt andra hållet, att han suger åt sig av all kärlek och blir allt för fäst så han inte vet vilka som är hans föräldrar. Jag vet inte om det är så, men bara en känsla jag har. 
Det är i alla fall väldigt skönt med sällskap och med några fler som kan underhålla och hålla koll på lilleman.
i helgen åkte vi allesammans en båttur på kanalerna, tre timmar söderut till ett reservat med bungalows som heter Palmarium. Det ligger alldeles vid en fin kritvit insjöstrand och vi hann med både några goa dopp inget varma vattnet och en tur i regnskogen. Där fick vi se en mängd olika sorters lemurer, de levde i det fria men hade blivit så vara med människor att de var framme ganska så nära oss. Och vilken härlig känsla att sova i en bungalow där vi hörde vågornas brus blandas med regnskogens djur, tex Indrivs karaktäristiska läte. en fräck känsla! 
 
 
 
 
 
Imorgon har vi vår sista heldag här i Toamasina. Efter två månader här är det dags att vinka adjö till de goa tjejerna på hotellet och fara vidare på nya äventyr. Men först ska vi passa på att ta lite bilder, vi ska handla lite till de påmhotellet, skänka lite av sådant vi inte behöver till en familj som bor i ett övergivet hus bredvid och även besöka barnhemmet en sista gång. Hanitra kommer också hit för att hämta fotona som ska vara i Elmers visum. tidigt på torsdag morgon är det dags för att resa till Ile Sainte Marie, en härlig semesterö några timmar norr om Toamasina. Där ska vi stanna i fem nätter och sedan tar vi ett par nätter på Ile Aux Nattes, en pytteliten paradisö strax bredvid Ile St Marie. Sedan är det dags att vinka av mina föräldrar och bror, för att sedan ta oss till Tana och börja fixa med papperna så att Elmer kan få följa med oss till Sverige. Vi håller alla tummar vi kan för att det går fort och att vi kan boka om vårt flyg till den 22 november. Det låter som att det kan bli tight, men vi hoppas! 
 

Nu är han vår på riktigt!

I onsdags var det dags för de sista domstolarna.  Så nu är det han vår på riktigt, även på pappret!
Vi blev hämtade vid 11 och då var det möte med domaren på hennes rum..vi fick frågor om varför vi valt att adoptera från Madagaskar, vad vi ger honom att äta, om han varit frisk och hur vi har planerat att göra när vi kommer hem. Hon skulle också undersöka honom och den undersökningen bestod i att ta upp skjortan och titta på hans rygg i en halv sekund.... hon tackade för sig och hälsade oss välkomna till domstolen samma eftermiddag.  Så på 10 minuter var vi klara, snabbt och smidigt! 
På eftermiddagen var det då dags för domstol nummer 3, den sista och avgörande! Vi blev hämtade av Hanitras man och sedan var det dags att inta salen.  Som tur var fanns det även nu plats att vara ute i korridoren så vi slapp sitta inne i den trånga och varma salen. 


Förra gången tog det ju två-tre timmar innan det blev vår tur, men nu hade vi tur, vi behövde bara vänta i en halvtimme. Vi fick gå fram och domaren frågade vilket hans namn ska bli. Sedan sa hon: "He has been given to you" och så var han vår ❤
Nu är det en månad kvar innan vi kan börja att göra pass och ansöka om visum i Tana och sedan bär det av hem! Men innan dess kommer mina föräldrar och bror om två och en halv veckan. Äntligen!

narlangtanblirforstor.blogg.se

En blogg om IVF-försök, adoptionsköer och om ofrivillig barnlöshet.

RSS 2.0