Ett steg närmare

Jorå! 

Äntligen rör det sig lite i kön igen. Vi är nu på andra plats i "kön". Det inget nytt barnbesked denna gången utan ett par som hoppat av pga personliga skäl. Tråkigt för paret att det inte riktigt blev som de tänkt sig, men desto mer positivt för oss. 
Vi ligger som sagt på andra plats nu, men Hector, vår handläggare på AC, poängterade åter igen i ett mejl att det inte finns någon strikt köordning utan att det kan bli vår tur lite när som helst. Att vi nu väntat medellänge är ju också en svindlande tanke. Snart! Hoppas vi! 

Sååå. 20 september står det i dagens almanacka. Idag har jag plockat ner sommarkläderna för vinterförvaring. Jag minns förra året när jag plockade ner kläderna för säsongen och hoppades att jag skulle få plocka upp dem FÖRE våren, av anledningen att vi skulle åka till Madagaskar. Men tyvärr blev det inte så. Tänk om jag då, för ett år sedan, vetat att jag ett år senare, en mörk septemberkväll, skulle ha kvar samma tankar och längtan. Hade man då orkat det? Svaret är antagligen JA. För att jag måste. Jag kan ju inte ge upp, det är det inte värt. Man klara mer än vad man tror. Men snart får det allt bli dags! De där sommarkläderna SKA packas upp och packas ner i en resväska som ska med till Madagaskar. De där tunna sommarklänningarna ska trängas med tvättservetter, små barnsandaler och myggspray. Så är det bara!!! 

Medgivarutredningen

Idag var det dags för första ordentliga mötet hos familjerätten i vår hemstad. Jag var visst lite nervös innan men maken var lugnare. Det är ju en väldigt speciell sits vi sitter i, en vilt främmande person ska lära känna oss för att ge ett förslag till socialnämnden som inte heller känner oss, som i sin tur ska besluta om vi har rätt att bli föräldrar eller inte. Egentligen är det ju inte så konstigt, någon behöver ta barnens parti, för utredarens uppgift är ju att ta reda på om vi är lämpliga som föräldrar. Tyvärr kan man ju önska att det inte bara är vid adoptioner som föräldrar ska utredas men det är ju en annan diskussion... 
 
I alla fall. Mötet var mest ett lära-känna-möte där hon snuddade vid i princip alla frågor som vi kommer att ställas för senare i utredningen. Det kändes lite smått onödigt att i en och en halv timma prata om sådant vi ändå kommer att gå in på djupet senare men jag tror att hon ville kolla lite så att vi var helt beslutna om att vi ville adoptera. När jag blev gravid hann vi ju ringa och avboka tiden så hon vet ju om vad som har hänt. Kanske var det därför hon bara snuddade vid frågorna nu? 
Vi fick i alla fall planerat in alla våra möten, både parsamtalen, de enskilda, hembesöket och träffen med våra familjer och vänner. Jag blev rätt besviken över att det drar ut på tiden, jag hade hoppats på att utredningen kunde vara klar på ett par månader. Som det verkar nu ska utredningen att vara klar att nämnden ska ta ett beslut i början av december. Tycker inte ni att det låter långt? 
Jag tror att det var 6-7 träffar bestämda och man kunde ju hoppas att det kunde genomföra dessa med tätare intervaller men inte det. Jag antar att de behöver tid till mer akuta ärenden och jag får väl trösta mig med att de kan hjälpa barn och familjer som har det svårt istället. Har vi väntat så långe kan vi väl lika gärna vänta lite till. I det stora hela är ju inte det halvåret sååå lång tid.

Utanförskap

Att vara runt 30 år och barnlös ger mig väldigt ofta känslan av utanförskap. Att vara utanför när man genomgår en sådan här sorg är nog det som gör mig mest ledsen. Som jag skrev i sist inlägg vet jag att jag har flera goda vänner som gärna lyssnar och som frågar hur det är med oss, det är inte det. Detta handlar om det som de inte kan hjälpa, de har något som vi inte har, något som är vår högsta dröm, något som skapar ett osynligt band mellan alla vänner som har barn. Och där står vi, i den där gruppen, i den där lilla gruppen med vänner som inte har barn av olika själ. Ett par vill inte ha barn, ett annat par har inte varit tillsammans så länge och så klart de där som fortfarande är singlar. Och så vi.. Som försöker och försöker och står kvar på samma punkt, år in och år ut.
 
Jag märker så tydligt att det glänser till lite extra i mammornas ögon när de hör att en vän eller bekant också väntar barn. Helt plötsligt har de en till sak gemensamt. Vänner som träffats genom mig bestämmer att de ska ses när de är mammalediga, något de antagligen inte hade gjort om de inte hade haft barn. Det gör ont.. Det skulle ju varit jag som bestämde playdates och tog långpromenader och fikor med barnvagnarna. Jag vill ju också vara med!
 
Givetvis vill ju inte föräldrarna något ont när de gör detta, jag hade antagligen tänkt likadant om jag hade varit i deras sits. Men hjärtat värker än mer..
 
Att vi högtider fråga vännerna vad de ska hitta på, ger oss ofta samma svar: "Vi ska vara med XXXXX och deras barn." Vi har valt att försöka undvika att sitta kvar hemma själva genom att åka bort, det känns smidigast så. Och med hjälp av att resa tröstar vi oss lite och njuter av friheten av att inte ha barn. Vi älskar och resa och gör det gärna flera gånger per år och tanken är ju att vi ska kunna fortsätta med det även med barn. (mer om framtidstankar kommer i ett inlägg snart). 
 
Jag inser att detta kan tyckas vara ett tyck-synd-om-mig-själv-inlägg och jo, det är nog ett sådant inlägg. För jag tycker att det är synd om mig (oss). De sociala medierna svämmar över av härliga, positiva "se-vilket-härligt-liv-jag-har-inlägg, men inte sjutton är livet en dans på rosor. Vi alla möts av diverse motgångar och ibland har man faktiskt rätt att gnälla lite. Fast om sociala medier är det rätta stället att gnälla på är en annan diskussion. 
Jag är ohyggligt tacksam för väldigt mycket i livet. Jag är frisk, lever med en helt underbar man, vi har vårt mysiga hus, vi har ordnad ekonomi, jag har ett jobb där jag trivs toppenbra, jag har många vänner och en helt fantastisk familj som alltid ställer upp. Jag har rätt mycket att vara tacksam för. Kanske har jag blivit bortskämt med att ha gått igeonm livet utan större motgångar och kanske är det därför detta tar extra hårt på mig? Men nja, detta tar nog hårt på vem som helst... Hur som helst, det finns otroligt mycket bra i mitt liv men utan tvekan hade jag bytt bort både huset och resorna mot en alldeles egen liten miniversion av mig och min man. 
 
Några spontana tankar som kommer upp en ledig dag med lite för mycket tid att tänka. Tar tacksamt emot synpunkter både från dig med och utan barn.
 
 

narlangtanblirforstor.blogg.se

En blogg om IVF-försök, adoptionsköer och om ofrivillig barnlöshet.

RSS 2.0