Tick Tack...

Tiden går....Sakta men säkert. Än har vi inte hört något om när lagändringen träder i kraft men vi hoppas ju innerligen att det blir så att den verkligen träder i kraft innan sommaren så som de sagt. I så fall kan ju kanske få åka i slutet av sommaren.

Har flera gånger under årens lopp av denna barnlöshet fått frågan hur förhållandet klarar en sån här kris. Man har ju hört otaliga historier som par som kraschar helt och inte fixar det utan bestämmer sig för att gå skilda vägar. 
Jag skulle ljuga om jag sa att vi har klarat det lätt, inget med detta har varit enkelt. Efter över fem år av utredningar, IVF-försök och de senaste 2-3 åren av adoptionskö så sätter det sina spår. Efter hopp och förtvivlan hade det ju varit konstigt om äktenskapet inte påverkades. Just nu känner vi oss starka tillsammans men det har ju varit stunder där det varit jobbigt. Främst under IVF-tiden var det kämpigt. Man hörde om par som fick barn hux flux i förhållande utan kärlek och framtidsutsikter, varför skulle inte vi lyckas då, vi som var så kära och hade kämpat så länge? Vad hade vi gjort för att förtjäna den smärtan? En obeskrivlig känsla som för den som inte fått kämpa antagligen har svårt att förstå. Eftersom de under utredningarna och ivferna inte hittat några direkta fel på oss så läste vi om par som inte var "komplatibla" med varann. Tänk om det var så för oss? Men vi har alltid haft en grundtrygghet i oss och att bryta var till slut inget alternativ utan vi kämpade vidare för oss! Vi har alltid pratat väldigt mycket om alla våra känslor och det tror jag är en förutsättning för att förhållanden som krisar ska överleva. 
Vi har fått otroligt mycket stöd av våra familjer och våra vänner. Vi har hela tiden försökt att se det positivt och istället för att gräva ner oss i sorg, bearbetat den och sett allt det där man kan passa på att göra nu utan barn. Det har nog varit vår räddning. Prata med varann, med vänner, hitta på mycket tillsammans...

Vi fortsätter att kämpa på, en vacker dag får vi vår belöning och då är allt det där jobbiga bara ett minne blott. 

Tack för era fina kommentarer, det värmer fint! Delar ju med mig av något väldigt privat, är nu lite nyfiken på vilka ni är som läser. Kan ni inte skriva en kommentar om vilka ni är och varför ni läser bloggen?  

Dags att rensa hjärnan med ett långt spinningpass! Finfin medicin för själen (inte bara kroppen)
Kramar

Ett steg närmare

Jorå! 

Äntligen rör det sig lite i kön igen. Vi är nu på andra plats i "kön". Det inget nytt barnbesked denna gången utan ett par som hoppat av pga personliga skäl. Tråkigt för paret att det inte riktigt blev som de tänkt sig, men desto mer positivt för oss. 
Vi ligger som sagt på andra plats nu, men Hector, vår handläggare på AC, poängterade åter igen i ett mejl att det inte finns någon strikt köordning utan att det kan bli vår tur lite när som helst. Att vi nu väntat medellänge är ju också en svindlande tanke. Snart! Hoppas vi! 

Sååå. 20 september står det i dagens almanacka. Idag har jag plockat ner sommarkläderna för vinterförvaring. Jag minns förra året när jag plockade ner kläderna för säsongen och hoppades att jag skulle få plocka upp dem FÖRE våren, av anledningen att vi skulle åka till Madagaskar. Men tyvärr blev det inte så. Tänk om jag då, för ett år sedan, vetat att jag ett år senare, en mörk septemberkväll, skulle ha kvar samma tankar och längtan. Hade man då orkat det? Svaret är antagligen JA. För att jag måste. Jag kan ju inte ge upp, det är det inte värt. Man klara mer än vad man tror. Men snart får det allt bli dags! De där sommarkläderna SKA packas upp och packas ner i en resväska som ska med till Madagaskar. De där tunna sommarklänningarna ska trängas med tvättservetter, små barnsandaler och myggspray. Så är det bara!!! 

Medgivarutredningen

Idag var det dags för första ordentliga mötet hos familjerätten i vår hemstad. Jag var visst lite nervös innan men maken var lugnare. Det är ju en väldigt speciell sits vi sitter i, en vilt främmande person ska lära känna oss för att ge ett förslag till socialnämnden som inte heller känner oss, som i sin tur ska besluta om vi har rätt att bli föräldrar eller inte. Egentligen är det ju inte så konstigt, någon behöver ta barnens parti, för utredarens uppgift är ju att ta reda på om vi är lämpliga som föräldrar. Tyvärr kan man ju önska att det inte bara är vid adoptioner som föräldrar ska utredas men det är ju en annan diskussion... 
 
I alla fall. Mötet var mest ett lära-känna-möte där hon snuddade vid i princip alla frågor som vi kommer att ställas för senare i utredningen. Det kändes lite smått onödigt att i en och en halv timma prata om sådant vi ändå kommer att gå in på djupet senare men jag tror att hon ville kolla lite så att vi var helt beslutna om att vi ville adoptera. När jag blev gravid hann vi ju ringa och avboka tiden så hon vet ju om vad som har hänt. Kanske var det därför hon bara snuddade vid frågorna nu? 
Vi fick i alla fall planerat in alla våra möten, både parsamtalen, de enskilda, hembesöket och träffen med våra familjer och vänner. Jag blev rätt besviken över att det drar ut på tiden, jag hade hoppats på att utredningen kunde vara klar på ett par månader. Som det verkar nu ska utredningen att vara klar att nämnden ska ta ett beslut i början av december. Tycker inte ni att det låter långt? 
Jag tror att det var 6-7 träffar bestämda och man kunde ju hoppas att det kunde genomföra dessa med tätare intervaller men inte det. Jag antar att de behöver tid till mer akuta ärenden och jag får väl trösta mig med att de kan hjälpa barn och familjer som har det svårt istället. Har vi väntat så långe kan vi väl lika gärna vänta lite till. I det stora hela är ju inte det halvåret sååå lång tid.

narlangtanblirforstor.blogg.se

En blogg om IVF-försök, adoptionsköer och om ofrivillig barnlöshet.

RSS 2.0