första julen....

Tiden går undan när man har mycket att göra. Sedan vi kom hem i slutet av november har vi försökt att vara hemma så mycket som möjligt men vi har haft väldigt många vi vill träffa. De flesta har vi träffat här hemma hos oss men vill har varit hemma hos ett par av våra vänner. Allt har gått väldigt bra, trots fullspäckat schema. 

I början när Elmer hamnat i nya situationer med nya människor blir han lite blyg och lite klängig på oss. Inte ledsen, tvärtom, han har ofta ett leende på läpparna och är lätt att få att skratta. Med lite lek mjuknar han upp och tar sedan egna initiativ, det är fint att se. Visar man fram knytnäven och gör "duna" (hälsning) så man kompisar för evigt. 
Vi tycker att han har anpassat sig otroligt bra till livet här med oss. Han sover bra på nätterna i sin säng i sitt rum (oftast hela nätterna vilket jag tror tyder på en trygghet), han äter bra och han har väldigt kul med sina leksaker (Brio-järnvägen är populärast för tillfället). 
Språket då? Jo, vi blir förvånade varje dag över hur mycket han förstår. Till exempel när min pappa var här och han sa att han skulle åka hem till mormor så tog Elmer hans hand och ledde honom ut till hallen. Mamma har gjort "baka, baka liten kaka" med honom ända sedan de sågs första gången. Elmer försöker att säga samma och göra rörelser med ett stort leende. Imorse när vi skulle sätta in brödet i ugnen att han vid bordet och sig det, då utbrister han "skjuts in i ugnen" skrattar. Jag och min man skrattade ännu mer. 
Han härmar väldigt mycket, kan vara alltifrån någon rörelse, något vi säger eller något han gör på tv/radio. På så sätt kommer han att lära sig mycket! Förhoppningsvis mest bra saker 😂 
Han söker en hel del ord, men mest när vi är ensamma, inte så mycket bland andra människor. Men eftersom han visar att han förstår så mycket tror jag att han kommer att kunna väldigt många ord när han väl börjar prata mer. 

Att vara mamma är ungefär som jag tänkte mig. Kanske att mitt tålamod när han strejkar är lite sämre än förväntat. Haha! 
Var nog helt inte beredd på att jag skulle känna så himla mycket kärlek för det lilla livet. Ibland vill jag bara pussa ihjäl honom! Han är så go... 
Han ger oss så mycket glädje och vi älskar honom så mycket. Det är verkligen helt underbart! 

Jul kommer helt plötsligt att känns mer betydelsefull nu än tidigare år. Vi har länge sett fram emot att just få fira jul ihop. 
Vi vill ju ta det lite lugnt så vi har bestämt oss för att inte fira hela släkten ihop, utan på förmiddagen är vi hos hans farmor och farfar och på eftermiddagen hos hans mormor och morfar som bor här i villaområdet. Det kommer att bli lugnt och avslappnat med bara de närmsta. Vi har sagt att vi väntar något år med tomte. Dels har han inte riktigt förstått innebörden och dels blir han nog lite rädd av att se någon sådan för första gången på riktigt. Några julklappar har vi faktiskt inte köpt utan han har fått så många presenter av sätt och vänner att vi inte ens ger honom allt vi köpte till honom innan vi åkte. Så vi kommer att slå in det och ha lite julklappsöppning vid granen på julaftons morgon. Han behöver absolut inte ha mer än han redan har, han är inte van vid det och han förstår inte bättre heller.. 

Jag återkommer med fler uppdateringar längre fram, då ska jag också svara på de frågor jag fick av er. Ställ gärna flera, det är lättare att skriva då. 


Ha nu en riktigt god jul. Och tack för era kommentarer och värmande ord, är så glad för det,! Stora julkramar till er! 


Insamlingen till barnhemmet

Oj vilket mottagande insamlingen till barnhemmet fick! Vänner, familj, arbetskamrater och till och med Instagram + bloggföljare har hjälpt oss. Över 12000kr fick vi ihop, helt otroligt! 
Igår var vi på apoteket för att införskaffa lite smått och gott som kunde behövas och idag hjälpte Hanitra oss med de stora inköpen. Tidigare idag var vi på Score för att köpa lite blandat, detta blev det: 


 Först åkte vi till en butik (typ grossist) där vi köpte över disk. Där kom vi ifrån med 200 kg ris, 50 kg socker, olja och mjölersättning. 




Vi åkte sedan till Score för att köpa  en studsmatta vi sett. 
Hanitra berättade att barn hemmet gärna ville ha bidrag till en utflykt med barnhemmet så en del pengar gick dit också.  

Eftersom vi hade fått ihop så himla mycket pengar tyckte Hanitra att det var bättre att vi sparade en del av dem för att skicka ner till jul så att hon kan köpa mer då. Låter vettigt! 

Vi åkte sedan till barnhemmet för att överlämna allt vi köpt. Vi passade även på att skänka ett gosedjur mamma köpt på ikea, plus lite av mina gamla barnkläder. 
Vi möttes av en av barnskötarna som glatt vinkade till oss. De andra hjälpte till att bära in allt medan jag och Elmer väntade på utsidan. Han verkade känna igen sig för han ville gå in men vi gick lite åt sidan och sjöng lite som en undanmanöver. När de sedan lämnat allt och gick till bilen följde madame Jeanette med, föreståndaren som Elmer var väldigt fäst vid. Självklart såg Elmer henne och sken upp i ett jätteleende och vinkade till henne. Ett tag tänkte vi att han skulle bli ledsen över att pka ifrån henne men det gick bra. Det var så fint att se han bli så glad av att se henne.  Fint men sorgligt på något sätt. 
Vi är så himla glada över att ha honom.  Han är helt underbar verkligen! 
Imorgon är det dags för domstol nr 2 och 3. Då ska de kolla så att anknytningen gått bra och att vi vill behålla honom.  Sedan är han liksom vår på riktigt ❤

Igen, tusen tack alla ni som bidragit med pengar till barnhemmet.  Ni är fantastiska! ❤

Jag är liksom mamma...

Häromdagen videochattade jag med klassen jag haft i lite drygt ett år.  Eleverna hade förberett frågor till mig och det var alltifrån väder till djur.  Men en tjej ställde en fråga som var lite mer på djupet: "hur känns det att vara mamma?" Blev lite paff och fick tänka efter lite.  
Jag svarade något i stil med att det är helt underbart när han väcker oss med ett stort leende på morgonen, eller när han kommer springandes, skrattandes och ska krama mig. Men det är också lite jobbigt när han är ledsen och vi vet inte varför för att vi inte förstår honom eller känner honom tillräckligt väl än.. 

För det mesta är det verkligen helt underbart att vara mamna. Och det känns liksom självklart på något vis.. Han är rätt ofta pigg och glad, han är lätt att få att skratta och det skrattet smittar verkligen av sig. Flera gånger om dagen säger vi "gud så söt han är". Och jag blir verkligen varm inombords av honom, han gör mig lycklig.  
Men att vara förälder är ju inte heller en dans på rosor.... Han är stundtals väldigt mammig. Han gnäller och det är bara jag som gäller. Än har jag inte gått en enda gång på toa utan att han har sprungit efter. Stänga dörren fungerar inte, då rycker han i handtaget och gråter hjärtskärande.. 
En annan utmaning vi stött på är ju det här med den fina gränsen för när man ska trösta och när man ska låta vara.  När ska man vara hård och när ska man vara mjuk? Han är periodvis väldigt gnällig. Det kan vara situationer som när han inte kommer upp i sängen, när han inte får mer juice, när jag går för långt bort tex. Han kan vilja ha en sak som han inte når, då gråter han, men när vi ger honom den, gråter han igen. Och så kastar han iväg saken, gråter en skvätt, sträcker sig efter den.. och samma visa om och om igen. Eller upp och ner ur sängen 20 gånger.  
Jag tänker att när han har skadat sig är det självklart att vi är snabbt där och tröstar.  Samma när vi märker att han börjar gråta utan anledning. Då känns det som att det är närhet och trygghet han behöver. Men det är desto svårare att veta hur man ska göra när han gråter för att han vill upp i sängen gång efter annan..hur många gånger är okej liksom? Jag känner att gör vi saker åt honom så fort något blir lite jobbigt, vad lär vi honom då? Hur självständig kommer han att bli? Vi kan ju inte heller låta honom dricka upp hela juicepaketer bara för att han vill det.. 
Men samtidigt, han kanske behöver den trösten och vetskapen om att vi finns där för honom. Jag tror ju att han i många situationer testar oss, var har han oss och vad får han göra. Hans liv på bsrnhemmet lär ju ha varit rätt torftigt så med alla dessa intryck och nya saker är det väl klart att det blir en krock. Himla svårt sånt där.  Liknande tankar har nog alla föräldrar men extra svårt blir det ju med hans bakgrund.  
Hur tänker ni? Dela gärna med er av era tankar. Det betyder mycket! 

narlangtanblirforstor.blogg.se

En blogg om IVF-försök, adoptionsköer och om ofrivillig barnlöshet.

RSS 2.0