Insamlingen till barnhemmet

Oj vilket mottagande insamlingen till barnhemmet fick! Vänner, familj, arbetskamrater och till och med Instagram + bloggföljare har hjälpt oss. Över 12000kr fick vi ihop, helt otroligt! 
Igår var vi på apoteket för att införskaffa lite smått och gott som kunde behövas och idag hjälpte Hanitra oss med de stora inköpen. Tidigare idag var vi på Score för att köpa lite blandat, detta blev det: 


 Först åkte vi till en butik (typ grossist) där vi köpte över disk. Där kom vi ifrån med 200 kg ris, 50 kg socker, olja och mjölersättning. 




Vi åkte sedan till Score för att köpa  en studsmatta vi sett. 
Hanitra berättade att barn hemmet gärna ville ha bidrag till en utflykt med barnhemmet så en del pengar gick dit också.  

Eftersom vi hade fått ihop så himla mycket pengar tyckte Hanitra att det var bättre att vi sparade en del av dem för att skicka ner till jul så att hon kan köpa mer då. Låter vettigt! 

Vi åkte sedan till barnhemmet för att överlämna allt vi köpt. Vi passade även på att skänka ett gosedjur mamma köpt på ikea, plus lite av mina gamla barnkläder. 
Vi möttes av en av barnskötarna som glatt vinkade till oss. De andra hjälpte till att bära in allt medan jag och Elmer väntade på utsidan. Han verkade känna igen sig för han ville gå in men vi gick lite åt sidan och sjöng lite som en undanmanöver. När de sedan lämnat allt och gick till bilen följde madame Jeanette med, föreståndaren som Elmer var väldigt fäst vid. Självklart såg Elmer henne och sken upp i ett jätteleende och vinkade till henne. Ett tag tänkte vi att han skulle bli ledsen över att pka ifrån henne men det gick bra. Det var så fint att se han bli så glad av att se henne.  Fint men sorgligt på något sätt. 
Vi är så himla glada över att ha honom.  Han är helt underbar verkligen! 
Imorgon är det dags för domstol nr 2 och 3. Då ska de kolla så att anknytningen gått bra och att vi vill behålla honom.  Sedan är han liksom vår på riktigt ❤

Igen, tusen tack alla ni som bidragit med pengar till barnhemmet.  Ni är fantastiska! ❤

Jag är liksom mamma...

Häromdagen videochattade jag med klassen jag haft i lite drygt ett år.  Eleverna hade förberett frågor till mig och det var alltifrån väder till djur.  Men en tjej ställde en fråga som var lite mer på djupet: "hur känns det att vara mamma?" Blev lite paff och fick tänka efter lite.  
Jag svarade något i stil med att det är helt underbart när han väcker oss med ett stort leende på morgonen, eller när han kommer springandes, skrattandes och ska krama mig. Men det är också lite jobbigt när han är ledsen och vi vet inte varför för att vi inte förstår honom eller känner honom tillräckligt väl än.. 

För det mesta är det verkligen helt underbart att vara mamna. Och det känns liksom självklart på något vis.. Han är rätt ofta pigg och glad, han är lätt att få att skratta och det skrattet smittar verkligen av sig. Flera gånger om dagen säger vi "gud så söt han är". Och jag blir verkligen varm inombords av honom, han gör mig lycklig.  
Men att vara förälder är ju inte heller en dans på rosor.... Han är stundtals väldigt mammig. Han gnäller och det är bara jag som gäller. Än har jag inte gått en enda gång på toa utan att han har sprungit efter. Stänga dörren fungerar inte, då rycker han i handtaget och gråter hjärtskärande.. 
En annan utmaning vi stött på är ju det här med den fina gränsen för när man ska trösta och när man ska låta vara.  När ska man vara hård och när ska man vara mjuk? Han är periodvis väldigt gnällig. Det kan vara situationer som när han inte kommer upp i sängen, när han inte får mer juice, när jag går för långt bort tex. Han kan vilja ha en sak som han inte når, då gråter han, men när vi ger honom den, gråter han igen. Och så kastar han iväg saken, gråter en skvätt, sträcker sig efter den.. och samma visa om och om igen. Eller upp och ner ur sängen 20 gånger.  
Jag tänker att när han har skadat sig är det självklart att vi är snabbt där och tröstar.  Samma när vi märker att han börjar gråta utan anledning. Då känns det som att det är närhet och trygghet han behöver. Men det är desto svårare att veta hur man ska göra när han gråter för att han vill upp i sängen gång efter annan..hur många gånger är okej liksom? Jag känner att gör vi saker åt honom så fort något blir lite jobbigt, vad lär vi honom då? Hur självständig kommer han att bli? Vi kan ju inte heller låta honom dricka upp hela juicepaketer bara för att han vill det.. 
Men samtidigt, han kanske behöver den trösten och vetskapen om att vi finns där för honom. Jag tror ju att han i många situationer testar oss, var har han oss och vad får han göra. Hans liv på bsrnhemmet lär ju ha varit rätt torftigt så med alla dessa intryck och nya saker är det väl klart att det blir en krock. Himla svårt sånt där.  Liknande tankar har nog alla föräldrar men extra svårt blir det ju med hans bakgrund.  
Hur tänker ni? Dela gärna med er av era tankar. Det betyder mycket! 

Foulepointe och sjukstuga

I fredags var det dags för vår första lilla semester här på Madagaskar. Vi blev hämtade i en skruttig liten Renault som knappt höll ihop. Fönstrena gick inte att veva upp, flera av reglagen hade lossat och det lät som att den skulle gå sönder när som helst. Och bilbarnsstol till Elmer var ju inte att tänka på. Inte heller bälten...

Vi bjöds på en resa på knappt sex mil men den tog lite drygt 2 timmar. Vägen var minst sagt urusel på vissa sträckor och maxhastigheten var väl 50 på de bästa partierna.  Vi åkte igenom små byar där det såldes allt från däck till frukt. Rätt som det var stod det nån som ville sälja levande hönor hängandes upp och ner som de var på väg att slänga in i bilen. Elmer tyckte däremot att det var en avslappnande tur och sov i mitt knä nästan hela resan.....
Vi bodde på Manda beach Hotel, ett ställe precis vid havet.  Vi hyrde en bungalow precis vid stranden och hade poolen bredvid. 



Två nätter här var alldeles utmärkt, vi kommer nog tillbaks!
Själv drog jag på mig en ögoninflammation i det högra ögat som tyvärr smittade öven den vänstra dagen efter. Ögonen geggar ihop sig och rinner.. När vi kom tillbaks till Toamasina upptäckte vi att Elmer hade feber, nästan 40 grader.. Han hade varit lite extra gnällig. Så det blev mys framför Greta Gris i mammas knä och sedan somnade han runt 18. Middagen var beställd till kl 19 så då var vi väldigt glada över att ha en kärra som van kunde sova i, bredvid oss. 
Tyvärr vaknade jag på natten bom-förkyld, täppt i näsan, ont i halsen och hosta.  Men lyckligtvis är Elmers feber borta nu och det är huvudsaken.  
Just nu är en norsk familj här i Toamasina. De har en pojke som är lite yngre än E och vi har pratat om att ses i dagarna.  Än så länge är E lite avvaktande mot andra barn så det hade nog gjort gott med lite sällskap. 

narlangtanblirforstor.blogg.se

En blogg om IVF-försök, adoptionsköer och om ofrivillig barnlöshet.

RSS 2.0