Och nu då?

 Just nu är läget för oss väldigt ovisst. Tankarna gör fram och tillbaka och hoppet upp och ner. Om två veckor ska vi till Sahlgrenska för ett möte med vår läkare och då räknar vi med att få mer information. På något sätt känns det som att det är då vi kommer att få "domen". När vi sågs sist pratade hon om att det kanske inte var någon ide' att göra ett tredje försök när de två första gett sådan dålig utdelning. Om bara ett enda ägg hade blivit befruktat hade de antagligen varit mer hoppfulla men nu när känns det mörkare. Jag kommer i alla fall göra allt jag kan för att få ett försök till, om det så bara är en enda procents chans så kommer jag inte ge mig! 
 
Om det nu inte går då? Om nu läkaren kommer att säga att det är mer eller mindre omöjligt få egna biologiska barn? Det finns ju flera alternativ.. Äggdonation kan jag tänka mig blir ett av förslagen läkaren kommer att ge men det kommer vi nog att avstå. Visst, att bli gravid är verkligen en stor önskan men att min mans spermier ska befrukta en annan kvinnas ägg som jag sedan ska bära känns helt enkelt inte rätt. Lika fel som spermiedonation.. Det är ju meningen att vi ska få en liten parvel som är en perfekt blandning av mig och min man, inte någon annan. Då är vi mycket mer positiva till adoption. Vi har faktiskt redan anmält vårt intresse för Adoptions Centrum och vi väntar bara på ett inbetalningskort för att ställa oss i adoptionskö. När det sedan närmar sig adoption så är det tiden i kö som räknas så det känns förnuftigt att ställa sig där så fort som möjligt. Vi ska också kontakta kommunens familjerätt för att anmäla oss till föräldrautbildning och utredning. Vi har kikat lite smått på länder men det är ju så otroligt svårt! Alla länder har olika krav ( vi uppfyller de flesta bortsett från en del asiatiska länder där det krävs ett lägre BMI än jag har) och det är olika långa köer. Kan man tänka sig ett barn med särskilda behov (SN) kan det gå väldigt mycket snabbare men så långt i tänkandet har vi inte kommit än. 
 
Att leva ett liv utan barn är för mig otänkbart, jag vill inget hellre än att bli förälder. Att bli biologisk förälder till ett barn är såklart min önskan men skulle inte möjligheten finnas skulle jag utan tvekan adoptera. barnet kan ju faktiskt växa i hjärtat och inte i magen :) 

Utanförskap

Att vara runt 30 år och barnlös ger mig väldigt ofta känslan av utanförskap. Att vara utanför när man genomgår en sådan här sorg är nog det som gör mig mest ledsen. Som jag skrev i sist inlägg vet jag att jag har flera goda vänner som gärna lyssnar och som frågar hur det är med oss, det är inte det. Detta handlar om det som de inte kan hjälpa, de har något som vi inte har, något som är vår högsta dröm, något som skapar ett osynligt band mellan alla vänner som har barn. Och där står vi, i den där gruppen, i den där lilla gruppen med vänner som inte har barn av olika själ. Ett par vill inte ha barn, ett annat par har inte varit tillsammans så länge och så klart de där som fortfarande är singlar. Och så vi.. Som försöker och försöker och står kvar på samma punkt, år in och år ut.
 
Jag märker så tydligt att det glänser till lite extra i mammornas ögon när de hör att en vän eller bekant också väntar barn. Helt plötsligt har de en till sak gemensamt. Vänner som träffats genom mig bestämmer att de ska ses när de är mammalediga, något de antagligen inte hade gjort om de inte hade haft barn. Det gör ont.. Det skulle ju varit jag som bestämde playdates och tog långpromenader och fikor med barnvagnarna. Jag vill ju också vara med!
 
Givetvis vill ju inte föräldrarna något ont när de gör detta, jag hade antagligen tänkt likadant om jag hade varit i deras sits. Men hjärtat värker än mer..
 
Att vi högtider fråga vännerna vad de ska hitta på, ger oss ofta samma svar: "Vi ska vara med XXXXX och deras barn." Vi har valt att försöka undvika att sitta kvar hemma själva genom att åka bort, det känns smidigast så. Och med hjälp av att resa tröstar vi oss lite och njuter av friheten av att inte ha barn. Vi älskar och resa och gör det gärna flera gånger per år och tanken är ju att vi ska kunna fortsätta med det även med barn. (mer om framtidstankar kommer i ett inlägg snart). 
 
Jag inser att detta kan tyckas vara ett tyck-synd-om-mig-själv-inlägg och jo, det är nog ett sådant inlägg. För jag tycker att det är synd om mig (oss). De sociala medierna svämmar över av härliga, positiva "se-vilket-härligt-liv-jag-har-inlägg, men inte sjutton är livet en dans på rosor. Vi alla möts av diverse motgångar och ibland har man faktiskt rätt att gnälla lite. Fast om sociala medier är det rätta stället att gnälla på är en annan diskussion. 
Jag är ohyggligt tacksam för väldigt mycket i livet. Jag är frisk, lever med en helt underbar man, vi har vårt mysiga hus, vi har ordnad ekonomi, jag har ett jobb där jag trivs toppenbra, jag har många vänner och en helt fantastisk familj som alltid ställer upp. Jag har rätt mycket att vara tacksam för. Kanske har jag blivit bortskämt med att ha gått igeonm livet utan större motgångar och kanske är det därför detta tar extra hårt på mig? Men nja, detta tar nog hårt på vem som helst... Hur som helst, det finns otroligt mycket bra i mitt liv men utan tvekan hade jag bytt bort både huset och resorna mot en alldeles egen liten miniversion av mig och min man. 
 
Några spontana tankar som kommer upp en ledig dag med lite för mycket tid att tänka. Tar tacksamt emot synpunkter både från dig med och utan barn.
 
 

Om att berätta för andra

Att berätta för andra om att det finns problem med fertiliteten är inget som är självklart. Jag har läst om människor som inte berättar för någon men även om sådana som berättar öppet om det. Själv tror jag att det är vanligast att berätta för de närmaste, så som vi gjort. 
Den första jag berättade det för var min mamma och för min bästa vän. Det kändes otroligt skönt att få prata av sig, speciellt när det var så tidigt och det fanns så många frågetecken. Senare berättade jag för flera av mina närmsta vänner men då min man inte ville berätta för sin familj, kändes det fel att berätta för för många. När min man bestämde sig att berätta var det när vi fått kallelse till IVF. Anledningen till att han inte ville berätta tror jag ör att han själv trodde att det skulle lösa sig utan IVF. 
I samband med andra mötet på Sahlgrenska kände jag att det var ohållbart att inte berätta för mina kollegor. Jag hade redan dragit flera vita lögner om tandläkarbesök och viktiga möten och det kändes inte alls bra. Det var en otrolig lättnad över att berätta och slippa smussla med sprayer och samtal till sjukhuset. De har varit otrolig stöttande från första stunden och det har varit oerhört viktigt. 
 
Ibland känner jag för att skriva rakt ut på Facebook vad vi går igenom men med tanke på antalet "vännerna" jag har där så känns det inte som att jag vill dela med mig något så personligt. Dock skulle jag vilja skaka om de som lägger upp statusar om sömnlösa nätter, jobbiga barnkalas och kaskadspyor. Visst, jag förstår att det kan vara jobbigt att vara småbarnsförälder och visst, har de rätt att gnälla, men jag tror faktiskt att de skulle bli lite bättre föräldrar om de hade haft ett vidare perspektiv och tänkt på de som gladeligen hade torkat spyor och städat undan leksaker för sitt alldeles egna barn. 
 
Jag har haft ett väldigt stort stöd av mina vänner och arbetskamrater och jag har hela tiden känt att jag har ett stort pratbehov. Även om de inte kunnat sagt så mycket så har jag fått prata av mig och det har varit värt så mycket. Nu när vi kommit så lång i processen och det faktiskt ser rätt mörkt ut känner jag att jag behöver ta itu med allt jag har inom mig, både känslor och tankar. För att inte en dag explodera helt tror jag att jag behöver ta hjälp, att få prata med någon proffesionellt. På Sahlgrenska finns kuratorer, kch det har vi redan blivit erbjudna, men jag vill ha någon på närmare håll. Undrar om det är vårdcentralen man kontaktar? 
 
Kort sammanfattat så är jag glad över att ha berättat för de närmaste vännerna och jag är otroligt glad över att ha så fina vänner. 

narlangtanblirforstor.blogg.se

En blogg om IVF-försök, adoptionsköer och om ofrivillig barnlöshet.

RSS 2.0