Tick Tack...

Tiden går....Sakta men säkert. Än har vi inte hört något om när lagändringen träder i kraft men vi hoppas ju innerligen att det blir så att den verkligen träder i kraft innan sommaren så som de sagt. I så fall kan ju kanske få åka i slutet av sommaren.

Har flera gånger under årens lopp av denna barnlöshet fått frågan hur förhållandet klarar en sån här kris. Man har ju hört otaliga historier som par som kraschar helt och inte fixar det utan bestämmer sig för att gå skilda vägar. 
Jag skulle ljuga om jag sa att vi har klarat det lätt, inget med detta har varit enkelt. Efter över fem år av utredningar, IVF-försök och de senaste 2-3 åren av adoptionskö så sätter det sina spår. Efter hopp och förtvivlan hade det ju varit konstigt om äktenskapet inte påverkades. Just nu känner vi oss starka tillsammans men det har ju varit stunder där det varit jobbigt. Främst under IVF-tiden var det kämpigt. Man hörde om par som fick barn hux flux i förhållande utan kärlek och framtidsutsikter, varför skulle inte vi lyckas då, vi som var så kära och hade kämpat så länge? Vad hade vi gjort för att förtjäna den smärtan? En obeskrivlig känsla som för den som inte fått kämpa antagligen har svårt att förstå. Eftersom de under utredningarna och ivferna inte hittat några direkta fel på oss så läste vi om par som inte var "komplatibla" med varann. Tänk om det var så för oss? Men vi har alltid haft en grundtrygghet i oss och att bryta var till slut inget alternativ utan vi kämpade vidare för oss! Vi har alltid pratat väldigt mycket om alla våra känslor och det tror jag är en förutsättning för att förhållanden som krisar ska överleva. 
Vi har fått otroligt mycket stöd av våra familjer och våra vänner. Vi har hela tiden försökt att se det positivt och istället för att gräva ner oss i sorg, bearbetat den och sett allt det där man kan passa på att göra nu utan barn. Det har nog varit vår räddning. Prata med varann, med vänner, hitta på mycket tillsammans...

Vi fortsätter att kämpa på, en vacker dag får vi vår belöning och då är allt det där jobbiga bara ett minne blott. 

Tack för era fina kommentarer, det värmer fint! Delar ju med mig av något väldigt privat, är nu lite nyfiken på vilka ni är som läser. Kan ni inte skriva en kommentar om vilka ni är och varför ni läser bloggen?  

Dags att rensa hjärnan med ett långt spinningpass! Finfin medicin för själen (inte bara kroppen)
Kramar

Vägen till att bli föräldrar...

Vägen till att bli föräldrar kan minst sagt se olika ut för oss alla. En del bestämmer sig för att skaffa barn och blir gravida direkt. En del bestämmer sig inte ens utan blir det ändå. Och en del försöker och försöker men blir det aldrig ändå. För oss har vägen minst sagt varit krokig men det verkar minsann finnas ett mål i sikte. Äntligen!
 
Om man skulle likna vägen till att bli föräldrar med ett lopp, skulle man verkligen få lite olika bilder på näthinnan. För vissa skulle man kunna likna det med ett sånt där fjuttigt 60-meterslopp man hade i skolan. Man hann liksom knappt börja tänka tanken att man skulle springa innan man stod där på mållinjen lite smått förvånad över att det gick så lätt. Jag kan också tänka mig att det är sådana personer som slänger ur sig: "Jag kan knappt titta på ett par kalsonger och så blir jag gravid". (förstår att det inte BARA är positivt att bli gravid så lätt). 
Det andra loppet är det som jag tror, är det vanligaste, ett vanligt hederligt motionslopp i stil med Vårruset på lite lagom 5 kilometer. En del tar sig igenom loppet relativt lätt, utan större ansträngningar, medan för vissa krävs det lite mer ansträngning. Gemensamt för detta lopppet är ju att de flesta aldrig tvivlar på att de faktiskt ska mäkta med dessa 5 kilometer utan med lite fokus och uthållighet kommer de flesta i mål men det kan ta lite olika tid. Men i mål, det kommer man...
 
Det sista loppet jag ska beskriva är det vi själva genomfört. Helt utan att vi egentligen ville det, men vi blev liksom tvugna. Vi trodde att det skulle bli ett relativt enkelt lopp, i stil med Vårruset men ack vad lurade vi blev! Istället blev vårt lopp något i stil med Toughest Viking, ni vet ett sånt där galet lopp som de som verkligen gillar utmaningar ger sig in i. Tydligen ska man över HÖGA (galet höga) hinder, man ska balansera på tunna vajrar (och flera gånger vara nära att ramla ner och förlora fotfästet), man ska putta stora traktordäck och kravla i lera. Utöver det ska man dessutom rätt som det är få sig en ordentlig kalldusch (med IS i dessutom) och som grädde på moset gå genom eld. Och går genom eld gör man frivilligt, bara för att man är så MÅLMEDVETEN, man vet att målet finns där framme och man vill så gärna nå dit. Emellan taggtråd, camounät och lera kommer tankarna en och två gånger "ne, nu ger jag upp"... Inget konstigt med det! För vem vill pina sig och lida så mycket frivilligt? Jo, den som vill nå målet och vet vilken glädje det ger att nå målet. Vilken lycka!
 
Ungefär så har det känts för oss i vår väg till att bli föräldrar. Det blev inte alls sådär enkelt att bli gravida som vi trodde, som en del andra fick uppleva. Inte ens med "lite" hjälp på traven i form av tabletter, sprutor och provrörsbefruktning fick vi uppleva att bli föräldrar. Precis som jag tror att de som springer tuffa lopp känner, så har vi också känt att "varför gör vi detta när det är så jobbigt?". Men ALDRIG har vi funderat på att ge upp. ALDRIG! För vi vet att när vi kommer att få möta vårt barn för första gången så kommer det att vara värt alla tårar, alla klumpar i magen och känsla om utanförskap. Det kommer att vara värt det fler gånger om. För vi kommer att vara världens lyckligaste! 
Än är vi inte riktigt i mål på det där jobbiga loppet men vi tycker oss se målet långt där framme. Vi hoppas att det är en enkel raksträcka vi har framför oss, att vi ska slippa fler kallduschar. Men gå genom eld, det kommer vi att göra flera gånger om, om så krävs.
 
 
 
 
 
 
 
 
...Detta är en skilding av mina upplevelser av vägen till att bli förälder och jag vet att vi alla kan uppleva det olika. Jag vet också att det inte bara är positivt att enkelt kunna bli gravid. Det är inte min mening att "trampa någon på tårna" utan detta är som sagt mina egna tankar utifrån vårt perspektiv...
 

narlangtanblirforstor.blogg.se

En blogg om IVF-försök, adoptionsköer och om ofrivillig barnlöshet.

RSS 2.0