Februari...

Februari 2016. Månaden som vi i maj i förra året längtade efter en massa. I alla fall i ungefär en vecka... Sedan den där veckan i maj när jag fick missfall har februari 2016 snarare varit månaden jag fasat. I början tänkte jag att "äsch, jag släpper det där. Jag kommer säker inte att bry mig så mycket om februari längre fram". Men jo... Under sommaren dök ultraljudsbilder upp på Facebook och jag tänkte att det var ungefär då vi kanske hade visat våra nära och kära de första ultraljudsbilderna. Under hösten byttes sedan bilderna ut mot bilder på växande magar och fixade barnrum. Och nu, när februari är här har de små underverken kommit till världen och sett dagens ljus för första gången. 
Jag kan inte annat än att bli avundsjuk..
 
Men nu, februari 2016, är vårt blivande barnrum orört och fungerar mer eller mindre som ett extra förråd. Byrån som skulle vara full av nytvättade små bebiskläder innehåller fortfarande tråkiga gamla dukar och nätterna är inte fyllda av vyschande och vaggande utan av drömmar om att detta en gång ska bli vår verklighet. Så klart att det gör ont... 
 
Samtidigt som det där onda och jobbiga finns inom mig så finns också ett stort hopp och en stor glädje. För kanske, kanske, var detta meningen. Kanske var det så att det skulle bli så här för att det någonstans i världen finns en mamma som inte har möjlighet att ta hand om sitt barn. Ett fint litet barn som kommer att bli SÅ älskat av oss. Kanske var det meningen från början? 
 
 
Jag minns så väl när vi var på samtal under utredningen och jag berättade att jag bloggade för att skriva av mig och bena ut mina tankar. Vår utredare blev såklart myfiken och frågade efter namnet på bloggen och när jag berättade att den heter "När längtan blir för stor" tyckte hon att det var ett passande namn och frågade NÄR längtan blir for stor. Mitt svar kom snabbt och kände så självklart: "när det börjar göra ont". Och ont har det gjort ett tag, det har till och med gjort väldigt ont en period men det blir bättre. Jag berättade också i ett av våra sista samtal med henne att det känns som att vi i flera år varit i uppförsbacke. Sån sån där lång och seg uppförsbacke som man kan tro aldrig tar slut. Men att vi till slut faktiskt nådde toppen och att vi nu står och tittar ut över möjligheterna som faktiskt finns. 
Att vi ska bli adoptivföräldrar känns verkligen 100% rätt och vi är så lyckliga över den möjligheten. 
 
Och vem vet, vårt blivande barn kanske föds i februari 2016 :) 
 
 

narlangtanblirforstor.blogg.se

En blogg om IVF-försök, adoptionsköer och om ofrivillig barnlöshet.

RSS 2.0