Resan går vidare

 Nu var det ett tag sedan jag skrev något. Inte alls på grund av att vi haft mycket att göra, det har varit väldigt lugnt hör faktiskt... Men min telefon gick sönder här för ett tag sedan, får inget liv i den alls, trots hjälp från olika "reparatörer" här i Toamasina.
 
Ja, lugnt har det definitivt varit. Jag hade ju hörselgångsinflammatiom där ett tag och det var riktigt jobbigt. Jag fick till slut gå till läkaren och fick en dunderkur med antibiotika och det hjälpte. Så nu är jag helt återställd! 
I förra veckan kom äntligen mina föräldrar och min bror hit. Det pirrade rejält när vi åkte ut tidigt på morgonen för att möta dem på flygplatsen. När vi väl sågs kom det allt några tårar lite här och var, vinkade ju längtat så! 
Elmer var oväntat framåt, inte alls sådär blyg och rädd som han varit för nya människor innan. antagligen har alla videochattar och förberedelser gjort gott. Han var ju såklart lite avvaktande i början men med lite leksaker och bus som lockbeteNsläppte det rätt snabbt. Det dröjde inte länge tills han ville hålla handen och sitta i knät. Så fint att se! 
Dock blev det lite kämpigt när han BARA ville varabhos mormor, mamma och pappa dög inte alls. Men sedan dess har vi försökt att ta över när det ska tröstas och ätas. Det känns som att det finns risk att det slår över åt andra hållet, att han suger åt sig av all kärlek och blir allt för fäst så han inte vet vilka som är hans föräldrar. Jag vet inte om det är så, men bara en känsla jag har. 
Det är i alla fall väldigt skönt med sällskap och med några fler som kan underhålla och hålla koll på lilleman.
i helgen åkte vi allesammans en båttur på kanalerna, tre timmar söderut till ett reservat med bungalows som heter Palmarium. Det ligger alldeles vid en fin kritvit insjöstrand och vi hann med både några goa dopp inget varma vattnet och en tur i regnskogen. Där fick vi se en mängd olika sorters lemurer, de levde i det fria men hade blivit så vara med människor att de var framme ganska så nära oss. Och vilken härlig känsla att sova i en bungalow där vi hörde vågornas brus blandas med regnskogens djur, tex Indrivs karaktäristiska läte. en fräck känsla! 
 
 
 
 
 
Imorgon har vi vår sista heldag här i Toamasina. Efter två månader här är det dags att vinka adjö till de goa tjejerna på hotellet och fara vidare på nya äventyr. Men först ska vi passa på att ta lite bilder, vi ska handla lite till de påmhotellet, skänka lite av sådant vi inte behöver till en familj som bor i ett övergivet hus bredvid och även besöka barnhemmet en sista gång. Hanitra kommer också hit för att hämta fotona som ska vara i Elmers visum. tidigt på torsdag morgon är det dags för att resa till Ile Sainte Marie, en härlig semesterö några timmar norr om Toamasina. Där ska vi stanna i fem nätter och sedan tar vi ett par nätter på Ile Aux Nattes, en pytteliten paradisö strax bredvid Ile St Marie. Sedan är det dags att vinka av mina föräldrar och bror, för att sedan ta oss till Tana och börja fixa med papperna så att Elmer kan få följa med oss till Sverige. Vi håller alla tummar vi kan för att det går fort och att vi kan boka om vårt flyg till den 22 november. Det låter som att det kan bli tight, men vi hoppas! 
 

Hej igen!

Då var vi inne på vår sjunde vecka här på Madagaskar! Helt galet va fort tiden går! Fast att dagarna är ganska enformiga och lugna känns det ändå som att tiden går rätt fort.  Vi försöker att hitta på något att se fram emot varje dag, det kan vara en utflykt eller ett besök på någon restaurang. 
Tyvärr har vi haft lite sjukstuga igen, lyckligtvis inte E. Pappan har haft feber men den har nu gått över men jag har åkt på öroninflamnation. Hela hörselgången är svullen, så öven en del runt örat vilket gör att jag inte jan tugga utan att det känns som att örat ska sprängas. Efrersom hörselgången är igentäppt hör jag dåligt, förutom när jag går då jag hör varje steg jag sätter ner som ett slag på någon bastrumma.Var på apoteket igår och fick ögondroppar med antibiotika, hoppas verkligen de hjälper för detta är inte kul alls.  
Tanken var att vi skulle åkt till Foulpoint för några sköna dagar på stranden men mår jag såhär vill jag knappt lämna rummet.  
Om 11 dagar kommer min familj hit och vi längtar ihjäl oss! Dels för vår skull, att vi behöver lite sällskap men främst för Elmers skull. Vi märker att han är rätt gnällig här, för typ allt. Jag tror han behöver lite mer stimulans och mer att hitta på. Uppe på allt har de dessutom renoverat poolen sedan en vecka tillbaks så vi kan inte heller bada i den. Så dålig tajming! Vi kämpar på! 

Ha det fint! 

Nu är han vår på riktigt!

I onsdags var det dags för de sista domstolarna.  Så nu är det han vår på riktigt, även på pappret!
Vi blev hämtade vid 11 och då var det möte med domaren på hennes rum..vi fick frågor om varför vi valt att adoptera från Madagaskar, vad vi ger honom att äta, om han varit frisk och hur vi har planerat att göra när vi kommer hem. Hon skulle också undersöka honom och den undersökningen bestod i att ta upp skjortan och titta på hans rygg i en halv sekund.... hon tackade för sig och hälsade oss välkomna till domstolen samma eftermiddag.  Så på 10 minuter var vi klara, snabbt och smidigt! 
På eftermiddagen var det då dags för domstol nummer 3, den sista och avgörande! Vi blev hämtade av Hanitras man och sedan var det dags att inta salen.  Som tur var fanns det även nu plats att vara ute i korridoren så vi slapp sitta inne i den trånga och varma salen. 


Förra gången tog det ju två-tre timmar innan det blev vår tur, men nu hade vi tur, vi behövde bara vänta i en halvtimme. Vi fick gå fram och domaren frågade vilket hans namn ska bli. Sedan sa hon: "He has been given to you" och så var han vår ❤
Nu är det en månad kvar innan vi kan börja att göra pass och ansöka om visum i Tana och sedan bär det av hem! Men innan dess kommer mina föräldrar och bror om två och en halv veckan. Äntligen!

narlangtanblirforstor.blogg.se

En blogg om IVF-försök, adoptionsköer och om ofrivillig barnlöshet.

RSS 2.0