Väntande

Fast att vi inte väntat särskilt länge i våra Sverigeköer så känns det som en evighet. Jag kan tänka mig att det beror lite på ovissheten, vi vet ju inte riktigt hur lång Sverigeköandet kommer ta, eller vilket av länderna som kommer att bli vårt land. om vi ser till Sydafrika (som våra hjärtan bankar lite extra för) har tiderna varierat väldigt innan sökande har fått skicka papper. "Pratade" med en i en av Facebookgrupperna som hade stått i kö i två år och än inte fått skicka. Så länge vet jag inte om vi är villiga att vänta. 
Man kan ju följa vårt ärende i Adoptionscentrums kösystem och där håller jag full koll! Hittills har jag faktiskt kollat varje dag för att se om det händer något och några gånger har det faktiskt gjort det. En gång hamnade vi en plats längre ner i SA-kön men sedan dess har vi knappat in två platser och är nu nummer 12. Tyvärr har det än i år inte kommit några barnbesked men snart borde det ju komma några och då händer det nog lite i Sverigelistan. Det har dock kommit till min kännedom att några par som varit medlemmar i AC längre än oss avvaktar lite med medgivandeutredningen (för att undvika att slippa att förnya den om två år) tills de skulle komma längre fram i kön så med andra ord kommer vi med största sannolikhet att puttas bak några steg längre fram ändå. Tänk om man bara hade blivit medlemmar i AC tidigare, då hade vi kanske varit en av de som fått skicka höra papper till landet snart. Men men. Det är lätt att vara efterklok. 
 
När det gäller köerna i de andra länderna har det inte hänt så mycket där heller. I Madagaskar är vi nr 4 som tidigare. I Lesotho var vi ett tag tvåa men är nu trea och i Filippinerna hamnade vi häromdagen ett steg fram och är ni på tredje plats. 
 
Jag hoppas, hoppas, att vi till sommaren eller hösten är i närheten av att få skicka papper. Då skulle vi faktiskt känna oss rätt nöjda med väntetiden. Men det är klart, sedan väntar ett till ett och ett halvt år väntan i landet och då blir det ju spännande på riktigt! 

Såpbubblor...

Precis när jag tryck på publicera såg jag i ögonvrån att det var något som hände utanför fönstret här på andra våningen. Vänder på huvudet och tittar ut och ser ett helt hav av såpbubblor sakta blåsa förbi. Reser mig och tittar ner på gatan och där står två små söta flickor utanför vårt hus och blåser såpbubblor för glatta livet. 
Det virvlar av såpbubblor i olika storlekar och i mitten står dessa små flickor med lite för stora regnkläder och skrattar och fachinerat följer bubblornas färd i luften. Vilken lycka!
 
Jag kan inte annat än att tro att detta är ett tecken. Ett tecken att en dag är det våra små barn som står utanför huset och följer bubblorna. En härlig känsla!
 
 
 
 

Februari...

Februari 2016. Månaden som vi i maj i förra året längtade efter en massa. I alla fall i ungefär en vecka... Sedan den där veckan i maj när jag fick missfall har februari 2016 snarare varit månaden jag fasat. I början tänkte jag att "äsch, jag släpper det där. Jag kommer säker inte att bry mig så mycket om februari längre fram". Men jo... Under sommaren dök ultraljudsbilder upp på Facebook och jag tänkte att det var ungefär då vi kanske hade visat våra nära och kära de första ultraljudsbilderna. Under hösten byttes sedan bilderna ut mot bilder på växande magar och fixade barnrum. Och nu, när februari är här har de små underverken kommit till världen och sett dagens ljus för första gången. 
Jag kan inte annat än att bli avundsjuk..
 
Men nu, februari 2016, är vårt blivande barnrum orört och fungerar mer eller mindre som ett extra förråd. Byrån som skulle vara full av nytvättade små bebiskläder innehåller fortfarande tråkiga gamla dukar och nätterna är inte fyllda av vyschande och vaggande utan av drömmar om att detta en gång ska bli vår verklighet. Så klart att det gör ont... 
 
Samtidigt som det där onda och jobbiga finns inom mig så finns också ett stort hopp och en stor glädje. För kanske, kanske, var detta meningen. Kanske var det så att det skulle bli så här för att det någonstans i världen finns en mamma som inte har möjlighet att ta hand om sitt barn. Ett fint litet barn som kommer att bli SÅ älskat av oss. Kanske var det meningen från början? 
 
 
Jag minns så väl när vi var på samtal under utredningen och jag berättade att jag bloggade för att skriva av mig och bena ut mina tankar. Vår utredare blev såklart myfiken och frågade efter namnet på bloggen och när jag berättade att den heter "När längtan blir för stor" tyckte hon att det var ett passande namn och frågade NÄR längtan blir for stor. Mitt svar kom snabbt och kände så självklart: "när det börjar göra ont". Och ont har det gjort ett tag, det har till och med gjort väldigt ont en period men det blir bättre. Jag berättade också i ett av våra sista samtal med henne att det känns som att vi i flera år varit i uppförsbacke. Sån sån där lång och seg uppförsbacke som man kan tro aldrig tar slut. Men att vi till slut faktiskt nådde toppen och att vi nu står och tittar ut över möjligheterna som faktiskt finns. 
Att vi ska bli adoptivföräldrar känns verkligen 100% rätt och vi är så lyckliga över den möjligheten. 
 
Och vem vet, vårt blivande barn kanske föds i februari 2016 :) 
 
 

narlangtanblirforstor.blogg.se

En blogg om IVF-försök, adoptionsköer och om ofrivillig barnlöshet.

RSS 2.0