Alltid är det något...

Mejlade Adoptionccentrum för en uppdatering om läget för lagändringen som gjort att barnbeskeden dröjt och idag fick vi svar. Lyckligtvis har lagen nu trätt i kraft men istället är det nu strejker på Madagaskar som försenar. Så typiskt!! 
Tydligen har det pågått/pågår strejker i parlamentet som då gör att man väntar med att ge resebesked till de som redan fått barnbesked, och man vill heller inte skicka barnbesked. Suck...
Man vet ju inte hur länge strejkerna beräknas hålla på men man vet att detta händer då och då och det finns liksom inget annat att göra än att vänta ut dem. 
 
På något sätt känns det ju skönt att lagändringen är igenom, att den inte längre är ett hinder, men det känns ju så typiskt att det uppstår andra problem då. Varför ska just vi ha all denna otur?? 

Tack!

Först och främst vill  jag tacka för ALLA era kommentarer! Så kul att få lite inblick i vilka ni är som läser. Det verkar vara variation bland läsarna, några har adopterat sedan tidigare, andra är på gång och så finns det de som vill bli pålästa för att anhöriga är på gång att adoptera. Superkul!
 
En liten uppdatering till er som undrar vad tusan händer? Jo, det undrar vi med!
Tyvärr har vi inte fått någon mer information angående den kommande lagändringen. De uppskattade ju att den skulle träda i kraft innan sommaren. Men man vet ju aldrig.
Det är ju dock hoppfullt att en familj fått barnbesked ändå, trots det oofficiella stoppet. Vad jag har förstått verkar det även vara dags för barnbesked i Danmark. 

Ytterligare ett gott tecken, som kanske, kanske, skvallrar om att det är vår tur snart är att jag förrförra helgen fick en vänförfrågan på Facebook av Adoptionscentrums ansvariga på Madagaskar. Jag blev ju självklart välidgt glad och jag såg att vi hade flera gemensamma Mada-vänner och tänkte att det kanske är ett tecken på att det snart är vår tur. Glad i hågen skrev jag i vår Mada-grupp på Facebook där flera svarade att det absolut är ett gott tecken. Tre av de som svarade hade fått en förfrågan från henne strax innan barnbeskedet dök upp, två av de endast ett par dagar innan och den tredje ett par månader innan. Tecken eller inte, kanske greppar jag efter halmstrån, men nu längtar vi ihjäl oss!
 
Pratade med en kompis om den här längtan... Fram tills förrförra helgen var det en jobbig väntan. Det kändes hopplöst med det ena nederlaget efter det andra och det kändes så orättvist. Varför ska det ta ett år extra just när det är VÅR TUR? Varför just vi... Men nu, är den där längtan helt plötsligt lite mer positiv, lite mer bubblande och spännande på något sätt. Det är svårt att beskriva det och jag är rädd för att gå händelserna i förväg och snart få något mer bakslag. Men det är svårt att sansa sig...
 
Funderar lite på hur jag ska göra längre fram, när vi är iväg....Med bloggandet alltså. Självklart vill jag fortsätta att blogga men jag bloggar ju anonymt nu men tanken är ju att bloggen kan bli en ett bra sätt för våra när och kära att följa vårt äventyr där nere och då vill jag ju självklart lägga upp bilder. Även om jag är väldigt privat såhär så är det en sak när man är anonym (om jag fortfarande är det dvs) men jag vet faktiskt inte om det känns helt rätt att lägga ut bilder på oss och barnet/barnen. Hur tänker ni kring det?
Kanske att man kan lösenordsskydda vissa inlägg.... Tankar kring det?
 
 

narlangtanblirforstor.blogg.se

En blogg om IVF-försök, adoptionsköer och om ofrivillig barnlöshet.

RSS 2.0