Tick Tack...

Tiden går....Sakta men säkert. Än har vi inte hört något om när lagändringen träder i kraft men vi hoppas ju innerligen att det blir så att den verkligen träder i kraft innan sommaren så som de sagt. I så fall kan ju kanske få åka i slutet av sommaren.

Har flera gånger under årens lopp av denna barnlöshet fått frågan hur förhållandet klarar en sån här kris. Man har ju hört otaliga historier som par som kraschar helt och inte fixar det utan bestämmer sig för att gå skilda vägar. 
Jag skulle ljuga om jag sa att vi har klarat det lätt, inget med detta har varit enkelt. Efter över fem år av utredningar, IVF-försök och de senaste 2-3 åren av adoptionskö så sätter det sina spår. Efter hopp och förtvivlan hade det ju varit konstigt om äktenskapet inte påverkades. Just nu känner vi oss starka tillsammans men det har ju varit stunder där det varit jobbigt. Främst under IVF-tiden var det kämpigt. Man hörde om par som fick barn hux flux i förhållande utan kärlek och framtidsutsikter, varför skulle inte vi lyckas då, vi som var så kära och hade kämpat så länge? Vad hade vi gjort för att förtjäna den smärtan? En obeskrivlig känsla som för den som inte fått kämpa antagligen har svårt att förstå. Eftersom de under utredningarna och ivferna inte hittat några direkta fel på oss så läste vi om par som inte var "komplatibla" med varann. Tänk om det var så för oss? Men vi har alltid haft en grundtrygghet i oss och att bryta var till slut inget alternativ utan vi kämpade vidare för oss! Vi har alltid pratat väldigt mycket om alla våra känslor och det tror jag är en förutsättning för att förhållanden som krisar ska överleva. 
Vi har fått otroligt mycket stöd av våra familjer och våra vänner. Vi har hela tiden försökt att se det positivt och istället för att gräva ner oss i sorg, bearbetat den och sett allt det där man kan passa på att göra nu utan barn. Det har nog varit vår räddning. Prata med varann, med vänner, hitta på mycket tillsammans...

Vi fortsätter att kämpa på, en vacker dag får vi vår belöning och då är allt det där jobbiga bara ett minne blott. 

Tack för era fina kommentarer, det värmer fint! Delar ju med mig av något väldigt privat, är nu lite nyfiken på vilka ni är som läser. Kan ni inte skriva en kommentar om vilka ni är och varför ni läser bloggen?  

Dags att rensa hjärnan med ett långt spinningpass! Finfin medicin för själen (inte bara kroppen)
Kramar

Väntan och längtan

När kan man säga att man började vänta egentligen? Jag känner att NU när papprena finns på Madagaskar och de vet att vi finns, börjar den riktiga väntan. Men när jag tänker efter har den ju funnits där riktigt länge. Från det att vi bestämde oss för att sluta skydda oss och vi tänkte "det blir när det blir" Redan då fanns ju en längtar. Och ett pirr.
För att sedan få ökad längtan när vi började försöka pricka in ägglossning och kissa på ägglossningstest och fylla i diverse appar. För att sedan komma till gyn och få utskrivet Pergotime. Ökat hopp och ökad längtan när jag googlade på äggledarspolning och såg alla som blev gravida efter det.
För att inte tala om längtan inom oss när vi fick samtalet från Sahlgrenska att det tyvärr inte fanns något befruktat ägg att sätta in den där lördagsförmiddagen på hösten. Och längtan och sorgen och alla andra känslor som brottades med varandra den där vårkvällen förra året när vi insåg att jag fått missfall.

Undrar när längtan var som störst? När jag med pirr i magen berättade för mamma att vi försöker att få barn? När jag med tårar i ögonen åkte till jobbet en morgon och berättade att: "ja! det har äntligen lyckats, jag är gravid".
Eller när vår medgivandeutredning blev klar och vi blev godkända som adoptivföräldrar?
Eller är längtan som störst nu, idag onsdagen den 14 september 2016? När vi med största sannorlikhet vet att vi kommer att bli föräldrar till ett eller två barn på Madagaskar? Antagligen kommer längtan att vara ÄNNU större imorgon. Och i övermorgon.
Men till slut, en dag när det antagligen kommer att kännas som att vi ska spricka av längtan kommer telefonen ringa och vi kommer att få reda på att det finns ett eller två underbara barn till oss.
Och DÅ, DÅ kan vi prata om en längtan större än något annat!

Väntan och längtan....

Februari...

Februari 2016. Månaden som vi i maj i förra året längtade efter en massa. I alla fall i ungefär en vecka... Sedan den där veckan i maj när jag fick missfall har februari 2016 snarare varit månaden jag fasat. I början tänkte jag att "äsch, jag släpper det där. Jag kommer säker inte att bry mig så mycket om februari längre fram". Men jo... Under sommaren dök ultraljudsbilder upp på Facebook och jag tänkte att det var ungefär då vi kanske hade visat våra nära och kära de första ultraljudsbilderna. Under hösten byttes sedan bilderna ut mot bilder på växande magar och fixade barnrum. Och nu, när februari är här har de små underverken kommit till världen och sett dagens ljus för första gången. 
Jag kan inte annat än att bli avundsjuk..
 
Men nu, februari 2016, är vårt blivande barnrum orört och fungerar mer eller mindre som ett extra förråd. Byrån som skulle vara full av nytvättade små bebiskläder innehåller fortfarande tråkiga gamla dukar och nätterna är inte fyllda av vyschande och vaggande utan av drömmar om att detta en gång ska bli vår verklighet. Så klart att det gör ont... 
 
Samtidigt som det där onda och jobbiga finns inom mig så finns också ett stort hopp och en stor glädje. För kanske, kanske, var detta meningen. Kanske var det så att det skulle bli så här för att det någonstans i världen finns en mamma som inte har möjlighet att ta hand om sitt barn. Ett fint litet barn som kommer att bli SÅ älskat av oss. Kanske var det meningen från början? 
 
 
Jag minns så väl när vi var på samtal under utredningen och jag berättade att jag bloggade för att skriva av mig och bena ut mina tankar. Vår utredare blev såklart myfiken och frågade efter namnet på bloggen och när jag berättade att den heter "När längtan blir för stor" tyckte hon att det var ett passande namn och frågade NÄR längtan blir for stor. Mitt svar kom snabbt och kände så självklart: "när det börjar göra ont". Och ont har det gjort ett tag, det har till och med gjort väldigt ont en period men det blir bättre. Jag berättade också i ett av våra sista samtal med henne att det känns som att vi i flera år varit i uppförsbacke. Sån sån där lång och seg uppförsbacke som man kan tro aldrig tar slut. Men att vi till slut faktiskt nådde toppen och att vi nu står och tittar ut över möjligheterna som faktiskt finns. 
Att vi ska bli adoptivföräldrar känns verkligen 100% rätt och vi är så lyckliga över den möjligheten. 
 
Och vem vet, vårt blivande barn kanske föds i februari 2016 :) 
 
 

narlangtanblirforstor.blogg.se

En blogg om IVF-försök, adoptionsköer och om ofrivillig barnlöshet.

RSS 2.0