Åka?

 När vi skickade ner papprena för att ansöka om tid i domstolen fick vi höra att det brukar ta ungefär 2,5 månader tills man ska vara där. Med andra ord borde det för vår del vara nångång i slutet av september eller i början av oktober.  
Men i veckan, precis när vi skulle sätta oss och äta mat, fick vi ett kryptiskt meddelande på Facebook av AC's medarbetare på Madagaskar där hon på knagglig engelska frågar om vi kan komma 1 augusti. FÖRSTA AUGUSTI!!! WHAT!! 
Jag läste vad hon skrev för min man och han tolkade det också så. För säkerhet skull dubbelkollade vi med AC som sa att vi ska ta det med en nypa salt. Antagligen ville hon bara kolla med oss om hon kan ge det som ett förslag till domstolen. Då skrev jag som svar att vi gärna kommer så snart som möjligt men finns det möjlighet att välja vilka datum som ska läggas fram föredrar vi mitten av augusti. 
Skulle det vara så att vi får tid första augusti kommer jag inte hinna få alla mina Twinrix-sprutor. Vi har dessutom en resa bokad till Polen samt en möhippa jag då måste avstå. Självklart åker vi ju allra helst för att få träffa Elmer, men det är VÄLDIGT snart och det finns en massa praktiska saker vi behöver fixa med först.

På tisdag ska Hanitra (hon som jobbar för ac på Mada) åka till Toamasina med paketet vi skickade. På onsdag ska hon träffa Elmer, förbereda honom på att vi ska komma (hur man nu förbereder en tvååring) och på fredag ska hon till domstolen och hitta tid åt oss, förhoppningsvis i mitten av augusti ❤ 

 Kläderna och skorna som lillkillen kommer att ha på sig när vi får honom. Ett litet hemmagjort fotoalbum med bilder på oss närmaste och på huset. 

Nu pirrar det ordentligt i magen här.... 

Tick Tack...

Tiden går....Sakta men säkert. Än har vi inte hört något om när lagändringen träder i kraft men vi hoppas ju innerligen att det blir så att den verkligen träder i kraft innan sommaren så som de sagt. I så fall kan ju kanske få åka i slutet av sommaren.

Har flera gånger under årens lopp av denna barnlöshet fått frågan hur förhållandet klarar en sån här kris. Man har ju hört otaliga historier som par som kraschar helt och inte fixar det utan bestämmer sig för att gå skilda vägar. 
Jag skulle ljuga om jag sa att vi har klarat det lätt, inget med detta har varit enkelt. Efter över fem år av utredningar, IVF-försök och de senaste 2-3 åren av adoptionskö så sätter det sina spår. Efter hopp och förtvivlan hade det ju varit konstigt om äktenskapet inte påverkades. Just nu känner vi oss starka tillsammans men det har ju varit stunder där det varit jobbigt. Främst under IVF-tiden var det kämpigt. Man hörde om par som fick barn hux flux i förhållande utan kärlek och framtidsutsikter, varför skulle inte vi lyckas då, vi som var så kära och hade kämpat så länge? Vad hade vi gjort för att förtjäna den smärtan? En obeskrivlig känsla som för den som inte fått kämpa antagligen har svårt att förstå. Eftersom de under utredningarna och ivferna inte hittat några direkta fel på oss så läste vi om par som inte var "komplatibla" med varann. Tänk om det var så för oss? Men vi har alltid haft en grundtrygghet i oss och att bryta var till slut inget alternativ utan vi kämpade vidare för oss! Vi har alltid pratat väldigt mycket om alla våra känslor och det tror jag är en förutsättning för att förhållanden som krisar ska överleva. 
Vi har fått otroligt mycket stöd av våra familjer och våra vänner. Vi har hela tiden försökt att se det positivt och istället för att gräva ner oss i sorg, bearbetat den och sett allt det där man kan passa på att göra nu utan barn. Det har nog varit vår räddning. Prata med varann, med vänner, hitta på mycket tillsammans...

Vi fortsätter att kämpa på, en vacker dag får vi vår belöning och då är allt det där jobbiga bara ett minne blott. 

Tack för era fina kommentarer, det värmer fint! Delar ju med mig av något väldigt privat, är nu lite nyfiken på vilka ni är som läser. Kan ni inte skriva en kommentar om vilka ni är och varför ni läser bloggen?  

Dags att rensa hjärnan med ett långt spinningpass! Finfin medicin för själen (inte bara kroppen)
Kramar

Väntan och längtan

När kan man säga att man började vänta egentligen? Jag känner att NU när papprena finns på Madagaskar och de vet att vi finns, börjar den riktiga väntan. Men när jag tänker efter har den ju funnits där riktigt länge. Från det att vi bestämde oss för att sluta skydda oss och vi tänkte "det blir när det blir" Redan då fanns ju en längtar. Och ett pirr.
För att sedan få ökad längtan när vi började försöka pricka in ägglossning och kissa på ägglossningstest och fylla i diverse appar. För att sedan komma till gyn och få utskrivet Pergotime. Ökat hopp och ökad längtan när jag googlade på äggledarspolning och såg alla som blev gravida efter det.
För att inte tala om längtan inom oss när vi fick samtalet från Sahlgrenska att det tyvärr inte fanns något befruktat ägg att sätta in den där lördagsförmiddagen på hösten. Och längtan och sorgen och alla andra känslor som brottades med varandra den där vårkvällen förra året när vi insåg att jag fått missfall.

Undrar när längtan var som störst? När jag med pirr i magen berättade för mamma att vi försöker att få barn? När jag med tårar i ögonen åkte till jobbet en morgon och berättade att: "ja! det har äntligen lyckats, jag är gravid".
Eller när vår medgivandeutredning blev klar och vi blev godkända som adoptivföräldrar?
Eller är längtan som störst nu, idag onsdagen den 14 september 2016? När vi med största sannorlikhet vet att vi kommer att bli föräldrar till ett eller två barn på Madagaskar? Antagligen kommer längtan att vara ÄNNU större imorgon. Och i övermorgon.
Men till slut, en dag när det antagligen kommer att kännas som att vi ska spricka av längtan kommer telefonen ringa och vi kommer att få reda på att det finns ett eller två underbara barn till oss.
Och DÅ, DÅ kan vi prata om en längtan större än något annat!

Väntan och längtan....

narlangtanblirforstor.blogg.se

En blogg om IVF-försök, adoptionsköer och om ofrivillig barnlöshet.

RSS 2.0