Jag är liksom mamma...

Häromdagen videochattade jag med klassen jag haft i lite drygt ett år.  Eleverna hade förberett frågor till mig och det var alltifrån väder till djur.  Men en tjej ställde en fråga som var lite mer på djupet: "hur känns det att vara mamma?" Blev lite paff och fick tänka efter lite.  
Jag svarade något i stil med att det är helt underbart när han väcker oss med ett stort leende på morgonen, eller när han kommer springandes, skrattandes och ska krama mig. Men det är också lite jobbigt när han är ledsen och vi vet inte varför för att vi inte förstår honom eller känner honom tillräckligt väl än.. 

För det mesta är det verkligen helt underbart att vara mamna. Och det känns liksom självklart på något vis.. Han är rätt ofta pigg och glad, han är lätt att få att skratta och det skrattet smittar verkligen av sig. Flera gånger om dagen säger vi "gud så söt han är". Och jag blir verkligen varm inombords av honom, han gör mig lycklig.  
Men att vara förälder är ju inte heller en dans på rosor.... Han är stundtals väldigt mammig. Han gnäller och det är bara jag som gäller. Än har jag inte gått en enda gång på toa utan att han har sprungit efter. Stänga dörren fungerar inte, då rycker han i handtaget och gråter hjärtskärande.. 
En annan utmaning vi stött på är ju det här med den fina gränsen för när man ska trösta och när man ska låta vara.  När ska man vara hård och när ska man vara mjuk? Han är periodvis väldigt gnällig. Det kan vara situationer som när han inte kommer upp i sängen, när han inte får mer juice, när jag går för långt bort tex. Han kan vilja ha en sak som han inte når, då gråter han, men när vi ger honom den, gråter han igen. Och så kastar han iväg saken, gråter en skvätt, sträcker sig efter den.. och samma visa om och om igen. Eller upp och ner ur sängen 20 gånger.  
Jag tänker att när han har skadat sig är det självklart att vi är snabbt där och tröstar.  Samma när vi märker att han börjar gråta utan anledning. Då känns det som att det är närhet och trygghet han behöver. Men det är desto svårare att veta hur man ska göra när han gråter för att han vill upp i sängen gång efter annan..hur många gånger är okej liksom? Jag känner att gör vi saker åt honom så fort något blir lite jobbigt, vad lär vi honom då? Hur självständig kommer han att bli? Vi kan ju inte heller låta honom dricka upp hela juicepaketer bara för att han vill det.. 
Men samtidigt, han kanske behöver den trösten och vetskapen om att vi finns där för honom. Jag tror ju att han i många situationer testar oss, var har han oss och vad får han göra. Hans liv på bsrnhemmet lär ju ha varit rätt torftigt så med alla dessa intryck och nya saker är det väl klart att det blir en krock. Himla svårt sånt där.  Liknande tankar har nog alla föräldrar men extra svårt blir det ju med hans bakgrund.  
Hur tänker ni? Dela gärna med er av era tankar. Det betyder mycket! 

När blir längtan för stor?

När jag startade bloggen för en massa år sedan funderade jag länge på vad den skulle heta. Funderade fram och tillbaks men kom till slut fran till att När längtan blir för stor, för just då var det rätt jobbigt och jag kände ett behov av att få skriva av mig. 
Då hade längtan efter barn funnits ett tag redan och det kändes som att den började bli FÖR stor.

Men frågan är då när längtan är som störst? Var den det då i början där vi var så förväntansfulla? Eller när kompisarna fick barn och vi såg deras glädje? När vi hoppfulla trodde att IVF var stensäkert och räknade ut förlossningsdatum utefter när vi planerat insättning. Eller när vi fick missfallet den där majdagen? 
Nja. Jag tror att längtan är som störst nu. Nu, måndagen den 3 september 2018, en dag innan vi får träffa vårt barn. 
Imorgon klockan 09.00 blir vi hämtade för att få åka till barnhemmet.  Äntligen får vi träffa honom! 

Hur känns det då? Vi är faktiskt oväntat lugna och det känns rätt bra. Jag tror inte att vi är särskilt nervösa heller utan mest förväntansfulla. Men jag kan ju inte sticka under stolen med att det pirrar i magen varenda gång jag tänker på stunden då vi får se honom för första gången.. Hur blir hans reaktion när han ser oss? Hur blir VÅR reaktion? Kommer han att bli ledsen? Kommer han vilja vara nära oss? 
Många tankar är det... Men imorgon, då vet vi! Och idag, är längtan som störst ❤

Åka?

 När vi skickade ner papprena för att ansöka om tid i domstolen fick vi höra att det brukar ta ungefär 2,5 månader tills man ska vara där. Med andra ord borde det för vår del vara nångång i slutet av september eller i början av oktober.  
Men i veckan, precis när vi skulle sätta oss och äta mat, fick vi ett kryptiskt meddelande på Facebook av AC's medarbetare på Madagaskar där hon på knagglig engelska frågar om vi kan komma 1 augusti. FÖRSTA AUGUSTI!!! WHAT!! 
Jag läste vad hon skrev för min man och han tolkade det också så. För säkerhet skull dubbelkollade vi med AC som sa att vi ska ta det med en nypa salt. Antagligen ville hon bara kolla med oss om hon kan ge det som ett förslag till domstolen. Då skrev jag som svar att vi gärna kommer så snart som möjligt men finns det möjlighet att välja vilka datum som ska läggas fram föredrar vi mitten av augusti. 
Skulle det vara så att vi får tid första augusti kommer jag inte hinna få alla mina Twinrix-sprutor. Vi har dessutom en resa bokad till Polen samt en möhippa jag då måste avstå. Självklart åker vi ju allra helst för att få träffa Elmer, men det är VÄLDIGT snart och det finns en massa praktiska saker vi behöver fixa med först.

På tisdag ska Hanitra (hon som jobbar för ac på Mada) åka till Toamasina med paketet vi skickade. På onsdag ska hon träffa Elmer, förbereda honom på att vi ska komma (hur man nu förbereder en tvååring) och på fredag ska hon till domstolen och hitta tid åt oss, förhoppningsvis i mitten av augusti ❤ 

 Kläderna och skorna som lillkillen kommer att ha på sig när vi får honom. Ett litet hemmagjort fotoalbum med bilder på oss närmaste och på huset. 

Nu pirrar det ordentligt i magen här.... 

narlangtanblirforstor.blogg.se

En blogg om IVF-försök, adoptionsköer och om ofrivillig barnlöshet.

RSS 2.0