första julen....

Tiden går undan när man har mycket att göra. Sedan vi kom hem i slutet av november har vi försökt att vara hemma så mycket som möjligt men vi har haft väldigt många vi vill träffa. De flesta har vi träffat här hemma hos oss men vill har varit hemma hos ett par av våra vänner. Allt har gått väldigt bra, trots fullspäckat schema. 

I början när Elmer hamnat i nya situationer med nya människor blir han lite blyg och lite klängig på oss. Inte ledsen, tvärtom, han har ofta ett leende på läpparna och är lätt att få att skratta. Med lite lek mjuknar han upp och tar sedan egna initiativ, det är fint att se. Visar man fram knytnäven och gör "duna" (hälsning) så man kompisar för evigt. 
Vi tycker att han har anpassat sig otroligt bra till livet här med oss. Han sover bra på nätterna i sin säng i sitt rum (oftast hela nätterna vilket jag tror tyder på en trygghet), han äter bra och han har väldigt kul med sina leksaker (Brio-järnvägen är populärast för tillfället). 
Språket då? Jo, vi blir förvånade varje dag över hur mycket han förstår. Till exempel när min pappa var här och han sa att han skulle åka hem till mormor så tog Elmer hans hand och ledde honom ut till hallen. Mamma har gjort "baka, baka liten kaka" med honom ända sedan de sågs första gången. Elmer försöker att säga samma och göra rörelser med ett stort leende. Imorse när vi skulle sätta in brödet i ugnen att han vid bordet och sig det, då utbrister han "skjuts in i ugnen" skrattar. Jag och min man skrattade ännu mer. 
Han härmar väldigt mycket, kan vara alltifrån någon rörelse, något vi säger eller något han gör på tv/radio. På så sätt kommer han att lära sig mycket! Förhoppningsvis mest bra saker 😂 
Han söker en hel del ord, men mest när vi är ensamma, inte så mycket bland andra människor. Men eftersom han visar att han förstår så mycket tror jag att han kommer att kunna väldigt många ord när han väl börjar prata mer. 

Att vara mamma är ungefär som jag tänkte mig. Kanske att mitt tålamod när han strejkar är lite sämre än förväntat. Haha! 
Var nog helt inte beredd på att jag skulle känna så himla mycket kärlek för det lilla livet. Ibland vill jag bara pussa ihjäl honom! Han är så go... 
Han ger oss så mycket glädje och vi älskar honom så mycket. Det är verkligen helt underbart! 

Jul kommer helt plötsligt att känns mer betydelsefull nu än tidigare år. Vi har länge sett fram emot att just få fira jul ihop. 
Vi vill ju ta det lite lugnt så vi har bestämt oss för att inte fira hela släkten ihop, utan på förmiddagen är vi hos hans farmor och farfar och på eftermiddagen hos hans mormor och morfar som bor här i villaområdet. Det kommer att bli lugnt och avslappnat med bara de närmsta. Vi har sagt att vi väntar något år med tomte. Dels har han inte riktigt förstått innebörden och dels blir han nog lite rädd av att se någon sådan för första gången på riktigt. Några julklappar har vi faktiskt inte köpt utan han har fått så många presenter av sätt och vänner att vi inte ens ger honom allt vi köpte till honom innan vi åkte. Så vi kommer att slå in det och ha lite julklappsöppning vid granen på julaftons morgon. Han behöver absolut inte ha mer än han redan har, han är inte van vid det och han förstår inte bättre heller.. 

Jag återkommer med fler uppdateringar längre fram, då ska jag också svara på de frågor jag fick av er. Ställ gärna flera, det är lättare att skriva då. 


Ha nu en riktigt god jul. Och tack för era kommentarer och värmande ord, är så glad för det,! Stora julkramar till er! 


När blir längtan för stor?

När jag startade bloggen för en massa år sedan funderade jag länge på vad den skulle heta. Funderade fram och tillbaks men kom till slut fran till att När längtan blir för stor, för just då var det rätt jobbigt och jag kände ett behov av att få skriva av mig. 
Då hade längtan efter barn funnits ett tag redan och det kändes som att den började bli FÖR stor.

Men frågan är då när längtan är som störst? Var den det då i början där vi var så förväntansfulla? Eller när kompisarna fick barn och vi såg deras glädje? När vi hoppfulla trodde att IVF var stensäkert och räknade ut förlossningsdatum utefter när vi planerat insättning. Eller när vi fick missfallet den där majdagen? 
Nja. Jag tror att längtan är som störst nu. Nu, måndagen den 3 september 2018, en dag innan vi får träffa vårt barn. 
Imorgon klockan 09.00 blir vi hämtade för att få åka till barnhemmet.  Äntligen får vi träffa honom! 

Hur känns det då? Vi är faktiskt oväntat lugna och det känns rätt bra. Jag tror inte att vi är särskilt nervösa heller utan mest förväntansfulla. Men jag kan ju inte sticka under stolen med att det pirrar i magen varenda gång jag tänker på stunden då vi får se honom för första gången.. Hur blir hans reaktion när han ser oss? Hur blir VÅR reaktion? Kommer han att bli ledsen? Kommer han vilja vara nära oss? 
Många tankar är det... Men imorgon, då vet vi! Och idag, är längtan som störst ❤

Alltid är det något...

Mejlade Adoptionccentrum för en uppdatering om läget för lagändringen som gjort att barnbeskeden dröjt och idag fick vi svar. Lyckligtvis har lagen nu trätt i kraft men istället är det nu strejker på Madagaskar som försenar. Så typiskt!! 
Tydligen har det pågått/pågår strejker i parlamentet som då gör att man väntar med att ge resebesked till de som redan fått barnbesked, och man vill heller inte skicka barnbesked. Suck...
Man vet ju inte hur länge strejkerna beräknas hålla på men man vet att detta händer då och då och det finns liksom inget annat att göra än att vänta ut dem. 
 
På något sätt känns det ju skönt att lagändringen är igenom, att den inte längre är ett hinder, men det känns ju så typiskt att det uppstår andra problem då. Varför ska just vi ha all denna otur?? 

narlangtanblirforstor.blogg.se

En blogg om IVF-försök, adoptionsköer och om ofrivillig barnlöshet.

RSS 2.0