Tack!

Först och främst vill  jag tacka för ALLA era kommentarer! Så kul att få lite inblick i vilka ni är som läser. Det verkar vara variation bland läsarna, några har adopterat sedan tidigare, andra är på gång och så finns det de som vill bli pålästa för att anhöriga är på gång att adoptera. Superkul!
 
En liten uppdatering till er som undrar vad tusan händer? Jo, det undrar vi med!
Tyvärr har vi inte fått någon mer information angående den kommande lagändringen. De uppskattade ju att den skulle träda i kraft innan sommaren. Men man vet ju aldrig.
Det är ju dock hoppfullt att en familj fått barnbesked ändå, trots det oofficiella stoppet. Vad jag har förstått verkar det även vara dags för barnbesked i Danmark. 

Ytterligare ett gott tecken, som kanske, kanske, skvallrar om att det är vår tur snart är att jag förrförra helgen fick en vänförfrågan på Facebook av Adoptionscentrums ansvariga på Madagaskar. Jag blev ju självklart välidgt glad och jag såg att vi hade flera gemensamma Mada-vänner och tänkte att det kanske är ett tecken på att det snart är vår tur. Glad i hågen skrev jag i vår Mada-grupp på Facebook där flera svarade att det absolut är ett gott tecken. Tre av de som svarade hade fått en förfrågan från henne strax innan barnbeskedet dök upp, två av de endast ett par dagar innan och den tredje ett par månader innan. Tecken eller inte, kanske greppar jag efter halmstrån, men nu längtar vi ihjäl oss!
 
Pratade med en kompis om den här längtan... Fram tills förrförra helgen var det en jobbig väntan. Det kändes hopplöst med det ena nederlaget efter det andra och det kändes så orättvist. Varför ska det ta ett år extra just när det är VÅR TUR? Varför just vi... Men nu, är den där längtan helt plötsligt lite mer positiv, lite mer bubblande och spännande på något sätt. Det är svårt att beskriva det och jag är rädd för att gå händelserna i förväg och snart få något mer bakslag. Men det är svårt att sansa sig...
 
Funderar lite på hur jag ska göra längre fram, när vi är iväg....Med bloggandet alltså. Självklart vill jag fortsätta att blogga men jag bloggar ju anonymt nu men tanken är ju att bloggen kan bli en ett bra sätt för våra när och kära att följa vårt äventyr där nere och då vill jag ju självklart lägga upp bilder. Även om jag är väldigt privat såhär så är det en sak när man är anonym (om jag fortfarande är det dvs) men jag vet faktiskt inte om det känns helt rätt att lägga ut bilder på oss och barnet/barnen. Hur tänker ni kring det?
Kanske att man kan lösenordsskydda vissa inlägg.... Tankar kring det?
 
 

Tick Tack...

Tiden går....Sakta men säkert. Än har vi inte hört något om när lagändringen träder i kraft men vi hoppas ju innerligen att det blir så att den verkligen träder i kraft innan sommaren så som de sagt. I så fall kan ju kanske få åka i slutet av sommaren.

Har flera gånger under årens lopp av denna barnlöshet fått frågan hur förhållandet klarar en sån här kris. Man har ju hört otaliga historier som par som kraschar helt och inte fixar det utan bestämmer sig för att gå skilda vägar. 
Jag skulle ljuga om jag sa att vi har klarat det lätt, inget med detta har varit enkelt. Efter över fem år av utredningar, IVF-försök och de senaste 2-3 åren av adoptionskö så sätter det sina spår. Efter hopp och förtvivlan hade det ju varit konstigt om äktenskapet inte påverkades. Just nu känner vi oss starka tillsammans men det har ju varit stunder där det varit jobbigt. Främst under IVF-tiden var det kämpigt. Man hörde om par som fick barn hux flux i förhållande utan kärlek och framtidsutsikter, varför skulle inte vi lyckas då, vi som var så kära och hade kämpat så länge? Vad hade vi gjort för att förtjäna den smärtan? En obeskrivlig känsla som för den som inte fått kämpa antagligen har svårt att förstå. Eftersom de under utredningarna och ivferna inte hittat några direkta fel på oss så läste vi om par som inte var "komplatibla" med varann. Tänk om det var så för oss? Men vi har alltid haft en grundtrygghet i oss och att bryta var till slut inget alternativ utan vi kämpade vidare för oss! Vi har alltid pratat väldigt mycket om alla våra känslor och det tror jag är en förutsättning för att förhållanden som krisar ska överleva. 
Vi har fått otroligt mycket stöd av våra familjer och våra vänner. Vi har hela tiden försökt att se det positivt och istället för att gräva ner oss i sorg, bearbetat den och sett allt det där man kan passa på att göra nu utan barn. Det har nog varit vår räddning. Prata med varann, med vänner, hitta på mycket tillsammans...

Vi fortsätter att kämpa på, en vacker dag får vi vår belöning och då är allt det där jobbiga bara ett minne blott. 

Tack för era fina kommentarer, det värmer fint! Delar ju med mig av något väldigt privat, är nu lite nyfiken på vilka ni är som läser. Kan ni inte skriva en kommentar om vilka ni är och varför ni läser bloggen?  

Dags att rensa hjärnan med ett långt spinningpass! Finfin medicin för själen (inte bara kroppen)
Kramar

Lite framsteg?

Då så, då har vi äntligen lite goda nyheter. Det har kommit barnbesked till Sverige! De som stoff före oss i kön (de har barn från Madagaskar sedan tidigare) har äntligen fått ett barnbesked. En kille på 3,5 år! Så härligt för dem! Med andra ord står vi nu först i kön! 

Är dock lite rädd för att bli för exalterad över att det kommer barnbesked trots "stoppet" pga den kommande lagändringen. Det har ju inte kommit några barnbesked till något skandinavisk land sedan i juni och det är just för att barnhemmen inväntar att den nya lagen ska träda i kraft. Det var skönt att höra att det inte är helt stopp men är som sagt rädd att ta ut något i förskott. 
Nu vet vi att när det väl släpper så ligger vi i alla fall först i kön. Alltid nåt! Så nu är det bara att hoppas att den där jädra lagen kan börja gälla snart! 

Vi längtar ju så mycket efter dig, lilla pyret långt där borta. Vi vet att du finns där någonstans. Vi hoppas att du har det bra där du är, snart får vi veta vem du är. 

narlangtanblirforstor.blogg.se

En blogg om IVF-försök, adoptionsköer och om ofrivillig barnlöshet.

RSS 2.0