Vägen till att bli föräldrar kan minst sagt se olika ut för oss alla. En del bestämmer sig för att skaffa barn och blir gravida direkt. En del bestämmer sig inte ens utan blir det ändå. Och en del försöker och försöker men blir det aldrig ändå. För oss har vägen minst sagt varit krokig men det verkar minsann finnas ett mål i sikte. Äntligen!

 

Om man skulle likna vägen till att bli föräldrar med ett lopp, skulle man verkligen få lite olika bilder på näthinnan. För vissa skulle man kunna likna det med ett sånt där fjuttigt 60-meterslopp man hade i skolan. Man hann liksom knappt börja tänka tanken att man skulle springa innan man stod där på mållinjen lite smått förvånad över att det gick så lätt. Jag kan också tänka mig att det är sådana personer som slänger ur sig: "Jag kan knappt titta på ett par kalsonger och så blir jag gravid". (förstår att det inte BARA är positivt att bli gravid så lätt). 

Det andra loppet är det som jag tror, är det vanligaste, ett vanligt hederligt motionslopp i stil med Vårruset på lite lagom 5 kilometer. En del tar sig igenom loppet relativt lätt, utan större ansträngningar, medan för vissa krävs det lite mer ansträngning. Gemensamt för detta lopppet är ju att de flesta aldrig tvivlar på att de faktiskt ska mäkta med dessa 5 kilometer utan med lite fokus och uthållighet kommer de flesta i mål men det kan ta lite olika tid. Men i mål, det kommer man...

 

Det sista loppet jag ska beskriva är det vi själva genomfört. Helt utan att vi egentligen ville det, men vi blev liksom tvugna. Vi trodde att det skulle bli ett relativt enkelt lopp, i stil med Vårruset men ack vad lurade vi blev! Istället blev vårt lopp något i stil med Toughest Viking, ni vet ett sånt där galet lopp som de som verkligen gillar utmaningar ger sig in i. Tydligen ska man över HÖGA (galet höga) hinder, man ska balansera på tunna vajrar (och flera gånger vara nära att ramla ner och förlora fotfästet), man ska putta stora traktordäck och kravla i lera. Utöver det ska man dessutom rätt som det är få sig en ordentlig kalldusch (med IS i dessutom) och som grädde på moset gå genom eld. Och går genom eld gör man frivilligt, bara för att man är så MÅLMEDVETEN, man vet att målet finns där framme och man vill så gärna nå dit. Emellan taggtråd, camounät och lera kommer tankarna en och två gånger "ne, nu ger jag upp"... Inget konstigt med det! För vem vill pina sig och lida så mycket frivilligt? Jo, den som vill nå målet och vet vilken glädje det ger att nå målet. Vilken lycka!

 

Ungefär så har det känts för oss i vår väg till att bli föräldrar. Det blev inte alls sådär enkelt att bli gravida som vi trodde, som en del andra fick uppleva. Inte ens med "lite" hjälp på traven i form av tabletter, sprutor och provrörsbefruktning fick vi uppleva att bli föräldrar. Precis som jag tror att de som springer tuffa lopp känner, så har vi också känt att "varför gör vi detta när det är så jobbigt?". Men ALDRIG har vi funderat på att ge upp. ALDRIG! För vi vet att när vi kommer att få möta vårt barn för första gången så kommer det att vara värt alla tårar, alla klumpar i magen och känsla om utanförskap. Det kommer att vara värt det fler gånger om. För vi kommer att vara världens lyckligaste! 

Än är vi inte riktigt i mål på det där jobbiga loppet men vi tycker oss se målet långt där framme. Vi hoppas att det är en enkel raksträcka vi har framför oss, att vi ska slippa fler kallduschar. Men gå genom eld, det kommer vi att göra flera gånger om, om så krävs.

 

 

 

 

 

 

 

 

...Detta är en skilding av mina upplevelser av vägen till att bli förälder och jag vet att vi alla kan uppleva det olika. Jag vet också att det inte bara är positivt att enkelt kunna bli gravid. Det är inte min mening att "trampa någon på tårna" utan detta är som sagt mina egna tankar utifrån vårt perspektiv...