Ett steg närmare

Jorå! 

Äntligen rör det sig lite i kön igen. Vi är nu på andra plats i "kön". Det inget nytt barnbesked denna gången utan ett par som hoppat av pga personliga skäl. Tråkigt för paret att det inte riktigt blev som de tänkt sig, men desto mer positivt för oss. 
Vi ligger som sagt på andra plats nu, men Hector, vår handläggare på AC, poängterade åter igen i ett mejl att det inte finns någon strikt köordning utan att det kan bli vår tur lite när som helst. Att vi nu väntat medellänge är ju också en svindlande tanke. Snart! Hoppas vi! 

Sååå. 20 september står det i dagens almanacka. Idag har jag plockat ner sommarkläderna för vinterförvaring. Jag minns förra året när jag plockade ner kläderna för säsongen och hoppades att jag skulle få plocka upp dem FÖRE våren, av anledningen att vi skulle åka till Madagaskar. Men tyvärr blev det inte så. Tänk om jag då, för ett år sedan, vetat att jag ett år senare, en mörk septemberkväll, skulle ha kvar samma tankar och längtan. Hade man då orkat det? Svaret är antagligen JA. För att jag måste. Jag kan ju inte ge upp, det är det inte värt. Man klara mer än vad man tror. Men snart får det allt bli dags! De där sommarkläderna SKA packas upp och packas ner i en resväska som ska med till Madagaskar. De där tunna sommarklänningarna ska trängas med tvättservetter, små barnsandaler och myggspray. Så är det bara!!! 

Tiden står stilla men går ändå så snabbt...

Tänk så konstigt det där med tiden är. På något underligt sätt känns det som att vi inte kommer någonstans närmare vår drömresa till Madagaskar medans tiden ändå går så himla snabbt. Våra papper har redan varit på Madagaskar i ett år och det är två och ett halvt år sedan vi blev medlemmar i Adoptionsccentrum.
enligt ACs beräkningar kommer ju barnbesked efter cirka ett år och det är ju där vi är nu. På så sätt känns det nära men vi vet ju också att vi har två par före oss i "kön". Visst, de går inte alltid efter köordning men vad jag vet har de gjort det den senaste tiden. Vi hoppas ju en massa på att det skulle komma ett syskonpar till Sverige, då är ju vi först :) 
 
Under tiden försöker vi trösta oss med att passa på att "njuta" av livet utan barn, om man nu kan njuta när det enda vi vill är att så snart som möjligt få bli tre (eller fyra). I somras tog vi en härlig resa till Italien, bara vi två. Vi njöt av värme, svalkande bad, prosecco och god mat. Vi har haft långa sovmornar och insett att halva dagen gått innan vi ens gjort något vettigt. Vi har varit på stranden och slappnat av med en bra bok. 
Utöver det så har vi längtat, längtat och längtat ännu mer. 
Barnrummet fylls på lite grann då och då men det känns som att vi inte kan göra så mycket mer innan vi vet vilken guldklimp som ska få bo där. Vill så gärna köpa lite kläder men det känns lite svårt eftersom frågetecknena är många kring vem som ska bära dem. 
 
Eftersom vi snart haft vårt medgivande i två år är det dags för oss att förnya det. Vi ska ringa till handläggaren på familjerätten i nästa vecka för att komma läget hur lång tid i förväg vi behöver ta tag i det. Förhoppningsvis går det rätt smidigt och snabbt. Sååå.. Det tar ungefär två månader från barnbesked tills det är dags att resa till Madagskar och det innebär att vi behöver få barnbesked nästa månad för att få fira jul där. Det verkar ju lite väl optimistiskt att tänka så. Det är nog dags att förbereda sig på ytterligare en julafton utan barn. Och det känns lite tungt faktiskt... Men.. Går allt som beräknat, som det ska, blir det med största sannolikhet vår sista jul utan barn i alla fall. Så med den vetskapen får vi väl stå ut en jul till.
 
så, det dör med tid får allt upp och ner. Ibland känns det som att det aldrig händer något men rätt som det är känns det mer hoppfullt... Kanske att det är dags att ta tag i den den franskakursen snart? 
 
Tack för att ni läser och tack för att ni hejar på oss :) 
 
Stora kramar 

narlangtanblirforstor.blogg.se

En blogg om IVF-försök, adoptionsköer och om ofrivillig barnlöshet.

RSS 2.0