Boktips!

Nu för tiden slukar jag inte bara romaner där kärleken spirar utan det blir även en del del böcker om barnlängtan. Det har varit En bok om ofrivillig barnlöshet (har den om någon vill köpa), Längtan bor i mina steg, Mellan hopp och förtvivlan och nu senast Drömmen om ett barn av Tobias Åkerman.
Just böcker skrivna av män har jag inte sett mycket av. Tobias skriver öppet och hjärtligt om han och hans frus kamp till ett barn. Igenkänningsfaktorn, är precis som i de flesta andra sådana här böcker, stor. Hur hoppet gör upp och ner och hur de tackar nej till dop för att de vet att det kommer att göra ont.  Efter mängder av missfall (hur orkar man?) bestämde de sig till sist att adoptera. Rekommenderas verkligen! 
 
Näst på tur är Adoption. Banden som gör oss till familj av Mary Juusela. Denna boken rekommenderades på föräldrautbildningen och ligger även i MIA:s litteraturlista.
 
Funderar lite på det här med olika forum på nätet. Är ju sedan tidigare med på Familjeliv men i just adoptionstrådarna är det otroligt dålig aktivitet. Har ni tips på andra typer av forum där det är lite mer diskussioner? Är med på Adoptionscentrums sida på Facebook men tycker att mycket fokus just nu ligger på de som redan har adopterat. 

Semester på riktigt

Igår slog det mig att det var länge sedan jag låg vaken och funderade på det där med barn. För några veckor sedan skrev jag ju att jag önskade att vi även fick semester från de där jobbiga känslorna och klumparna i magen men någon däruppe har tydligen läst mitt blogginlägg och hjälpt oss på traven. Jag känner mig mycket mer avslappnad och tillfreds med hur vi har det nu. Var tom med en tjejkompis och kollade på barnkläder till hennes fina söner UTAN att det hög tag i magen på mig. Istället tittade jag på de lite större kläderna i storlek 98 och fylldes av en känsla av längtan. Inte en längtan som var kantad av oro och sorg utan en känsla av längtan med härliga och kärleksfulla förväntningar. En underbar känsla! 
 
Innan den där shoppingturen var jag och P på vårt andra samtal med familjerätten. Idag fokuserades det på vår uppväxt, hur vi blivit uppfostrade och hur det har påverkat oss. Har den sista tiden funderat en hel del på detta och jag känner verkligen att jag har haft ynnesten att växa upp i ett väldigt kärleksfullt hem där vi gjort väldigt mycket tillsammans. Tänk om man hade tänkt på det den där gången man inte fick gå på den där festen när vi var insnöade och jag var SÅ irriterad för att de inte vägare köra :) Tänk så mycket som bidragit till att jag är den jag är idag. Och vilken känsla att jag ska få en liten som jag kommer att forma.
Hur som helst blir jag väldigt glad över att tänka på att jag har så otroligt bra föräldrar. Som kommer att bli världens bästa mormor och morfar. Och som de längtar! 
Fast att jag funderat mycket över detta är det ändå otroligt svårt att sätta ord på det. Detta är ju sånt jag inte pratat om så mycket innan. Visst att jag pratat lite med mamma om det men inte alls så här formellt. Det kändes i alla fall bra och avslappnat. Och som någon av er skrev här till mig, varje möte är ett steg närmare vår guldklimp. 
 
 

"Sluta fråga när vi ska skaffa barn"

Det har skrivits blogginlägg och krönikor om ämnet tidigare men jag kan inte låta bli att må lite gott när jag ser ytterligare ett inlägg om att inte fråga om det ska göras barn snart. Mimmi Alexander skriver i hennes blogg på Mama detta: 
 

Innan jag träffade min sambo haglade frågorna om när jag egentligen skulle träffa någon. Det kunde ju inte vara kul att vara singel. Stackars mig som var ensam och bara letade och letade efter den rätte men aldrig någonsin kunde hitta honom.

För det var ju underförstått att det var en honom. Och att jag letade med ljus och lykta eftersom den enda meningen med livet var att vara två.

(Jag hade en fantastisk singeltid, bodde utomlands och anpassade mig inte efter någon och när jag bodde i Stockholm körde jag ända in i kaklet till klockan 5 varje helg på White Room och gick hem med vem jag ville och ja, det var alldeles självvalt och jag ångrar det inte en sekund).

Nu råkar det faktiskt vara så att jag ändå träffade en honom, alltså en man. Eller ja, man och man, vid vilken ålder blir man det egentligen? Men jag träffade i alla fall en kille och vi flyttade ihop ganska snart och tog ett gemensamt bostadslån, skaffade Ica-kort, två katter och allt det där. Och på kuppen har jag hunnit fylla 30, 31 och snart 32.

Och nu är det underförstått att vi ska ha barn. Och att meningen med livet är att vara tre (eller fler).

Det är nära släktingar, avlägsna släktingar, nära vänner, avlägsna vänner, kollegor och bara random folk i allmänhet man råkar träffa i något sammanhang och hur fan man än gör så kommer det alltid upp. Tick, tack, liksom.

Som att det är breaking news att det biologiskt är någonting att fundera över rätt snart. ”JAHA ÄR JAG KVINNA OCH ÖVER 30 OCH HAR ETT FAST FÖRHÅLLANDE, MEN GUD VAD BRA ATT DU FRÅGADE, JAG BORDE VERKLIGEN BÖRJA PRODUCERA NU MED EN GÅNG NU NÄR DU NÄMNER DET!”

Som om man som kvinna över 30 inte redan är stressad nog över det faktum att man har ett bäst-före-datum.

Man kanske inte är gravid (eller vill prata om varför man inte är gravid) av en eller två eller trettiofem olika anledningar.

Man kanske väntar på en fast tjänst. Man kanske planerar att byta jobb. Man kanske vill byta karriär helt. Man kanske vill ha sin partner för sig själv ett litet tag till. Man kanske vill bo utomlands barnlösa. Man kanske vill bli skitfull och komma hem klockan fem och ligga bakis en hel dag och inte behöva ta ansvar för någon annan än sig själv. Man kanske inte är redo för att gå upp klockan tre, fyra, fem eller sex. Man kanske vill ha sin kropp som den är bara ett litet tag till. Man kanske bara vill göra massa andra saker av de här åren än att bli tre (eller fler). Och framförallt; gud förbjude, man kanske INTE ENS VILL ha barn. Eller så kanske man bara inte har bestämt sig än.

Man kanske vill slippa förklara och rättfärdiga och känna sig som den största egoisten i världen bara för att man inte är redo att prioritera någon annan än sig själv och sin partner.

Och så finns det en massa andra potentiella anledningar, där frågan river upp och sårar.

Man kanske har försökt i flera år utan att det blir nåt. Man kanske genomgår IVF-behandling. Man kanske inte är överens med sin partner om när man vill ha barn. Man kanske har fått flera missfall och pausat i försökandet. Man kanske har slutat försöka. Man kanske har för dålig ekonomi. Man kanske äter en medicin som gör att man måste vänta. Man kanske ska opereras för något och behöver vara icke-gravid tills det är klart. Man kanske inte ens är säker på att ens partner är den rätta. Man kanske vill göra slut.

Man kanske framförallt vill slippa prata om det som är högst privat och som inte angår någon annan.

Att fråga när någon ska skaffa barn är inte som vilken annan fråga som helst. Det är inte samma sak som att fråga hur det går på jobbet eller om man trivs i nya lägenheten. Det handlar om det kanske absolut största beslutet i livet. Ens eget beslut, som man av någon anledning verkar ha skyldighet att redovisa till alla som ser det som en rättighet att fråga.

Om du är en sådan som har lite otur när du tänker och slänger ur dig frågan lite så där så kommer här ett hett tips: Sluta göra det.

Du har helt enkelt inte med saken att göra.

 

 

narlangtanblirforstor.blogg.se

En blogg om IVF-försök, adoptionsköer och om ofrivillig barnlöshet.

RSS 2.0