Sommaren slog verkligen till med buller och bång i förra veckan. Underbart!

Själv har jag semester sedan några veckor och det är otroligt skönt. Tyvärr har inte känslorna och tankarna kring barnagörandet tagit semester. Hade ju önskat att det hade blivit en sommar när vi la allt grubblande och ältande på hyllan. Att vi bara skulle njuta av allt fin sommaren har att ge. Att känna oss fria i tanken och att det där jobbiga skulle lämna oss men än så länge går det inget vidare på den fronten. För mannen går det bra, han är inte så mycket för att grubbla, men hans fru fastnar där lätt... 

På dagarna får det rätt bra, förutom då man stöter på en gravidmage eller går förbi de små söta bebiskläderna på Åhlens... Det är när det är lugnt och stilla här hemma, när jag ska sova eller vaknar på morgonen. Då det ges utrymme för eftertanke. Tankarna som snurrar då handlar mest om min korta graviditet. det hade passat så bra att berätta för vänner och kollegor efter semestern, då hade jag varit i vecka 13 eller nåt sånt. Hur hade jag mått nu om vi hade fått behålla det lilla pyret? Kanske hade vi inte kunnat hålla oss från att köpa det där första  pytteplagget. Hade vi kommit överens om namnet redan nu, vi hann ju komma rätt långt de där första dagarna. 

Jag funderar hur länge dessa tankar kommer att vara kvar inom mig? De där första dagarna i februari då det hade varit dags för födsel kommer att kännas vet jag redan nu. Men hur länge? För alltid? 

 

Samtidigt som dessa tankar om graviditeten etsar sig fast slåss de med mycket trevligare tankar: Att vi med största sannolikhet kommer att bli föräldrar på något sätt. Sorg vs längtan. det går inte en dag utan att jag tittar på div adoptionsbloggar eller adoptionssidor. jag vet inte hur många gånger jag har tittat på Adoptionscentrums presentation av länderna. Och många gånger fler lär det bli. Och det är med en skön känsla jag gör det. Med ett pirr i magen. Vi kommer att få ett barn och vi kommer att bli världens lyckligaste.

 

Allt kommer att bli bra...