Innan jag träffade min sambo haglade frågorna om när jag egentligen skulle träffa någon. Det kunde ju inte vara kul att vara singel. Stackars mig som var ensam och bara letade och letade efter den rätte men aldrig någonsin kunde hitta honom.

För det var ju underförstått att det var en honom. Och att jag letade med ljus och lykta eftersom den enda meningen med livet var att vara två.

(Jag hade en fantastisk singeltid, bodde utomlands och anpassade mig inte efter någon och när jag bodde i Stockholm körde jag ända in i kaklet till klockan 5 varje helg på White Room och gick hem med vem jag ville och ja, det var alldeles självvalt och jag ångrar det inte en sekund).

Nu råkar det faktiskt vara så att jag ändå träffade en honom, alltså en man. Eller ja, man och man, vid vilken ålder blir man det egentligen? Men jag träffade i alla fall en kille och vi flyttade ihop ganska snart och tog ett gemensamt bostadslån, skaffade Ica-kort, två katter och allt det där. Och på kuppen har jag hunnit fylla 30, 31 och snart 32.

Och nu är det underförstått att vi ska ha barn. Och att meningen med livet är att vara tre (eller fler).

Det är nära släktingar, avlägsna släktingar, nära vänner, avlägsna vänner, kollegor och bara random folk i allmänhet man råkar träffa i något sammanhang och hur fan man än gör så kommer det alltid upp. Tick, tack, liksom.

Som att det är breaking news att det biologiskt är någonting att fundera över rätt snart. ”JAHA ÄR JAG KVINNA OCH ÖVER 30 OCH HAR ETT FAST FÖRHÅLLANDE, MEN GUD VAD BRA ATT DU FRÅGADE, JAG BORDE VERKLIGEN BÖRJA PRODUCERA NU MED EN GÅNG NU NÄR DU NÄMNER DET!”

Som om man som kvinna över 30 inte redan är stressad nog över det faktum att man har ett bäst-före-datum.

Man kanske inte är gravid (eller vill prata om varför man inte är gravid) av en eller två eller trettiofem olika anledningar.

Man kanske väntar på en fast tjänst. Man kanske planerar att byta jobb. Man kanske vill byta karriär helt. Man kanske vill ha sin partner för sig själv ett litet tag till. Man kanske vill bo utomlands barnlösa. Man kanske vill bli skitfull och komma hem klockan fem och ligga bakis en hel dag och inte behöva ta ansvar för någon annan än sig själv. Man kanske inte är redo för att gå upp klockan tre, fyra, fem eller sex. Man kanske vill ha sin kropp som den är bara ett litet tag till. Man kanske bara vill göra massa andra saker av de här åren än att bli tre (eller fler). Och framförallt; gud förbjude, man kanske INTE ENS VILL ha barn. Eller så kanske man bara inte har bestämt sig än.

Man kanske vill slippa förklara och rättfärdiga och känna sig som den största egoisten i världen bara för att man inte är redo att prioritera någon annan än sig själv och sin partner.

Och så finns det en massa andra potentiella anledningar, där frågan river upp och sårar.

Man kanske har försökt i flera år utan att det blir nåt. Man kanske genomgår IVF-behandling. Man kanske inte är överens med sin partner om när man vill ha barn. Man kanske har fått flera missfall och pausat i försökandet. Man kanske har slutat försöka. Man kanske har för dålig ekonomi. Man kanske äter en medicin som gör att man måste vänta. Man kanske ska opereras för något och behöver vara icke-gravid tills det är klart. Man kanske inte ens är säker på att ens partner är den rätta. Man kanske vill göra slut.

Man kanske framförallt vill slippa prata om det som är högst privat och som inte angår någon annan.

Att fråga när någon ska skaffa barn är inte som vilken annan fråga som helst. Det är inte samma sak som att fråga hur det går på jobbet eller om man trivs i nya lägenheten. Det handlar om det kanske absolut största beslutet i livet. Ens eget beslut, som man av någon anledning verkar ha skyldighet att redovisa till alla som ser det som en rättighet att fråga.

Om du är en sådan som har lite otur när du tänker och slänger ur dig frågan lite så där så kommer här ett hett tips: Sluta göra det.

Du har helt enkelt inte med saken att göra.