Idag var det dags för första ordentliga mötet hos familjerätten i vår hemstad. Jag var visst lite nervös innan men maken var lugnare. Det är ju en väldigt speciell sits vi sitter i, en vilt främmande person ska lära känna oss för att ge ett förslag till socialnämnden som inte heller känner oss, som i sin tur ska besluta om vi har rätt att bli föräldrar eller inte. Egentligen är det ju inte så konstigt, någon behöver ta barnens parti, för utredarens uppgift är ju att ta reda på om vi är lämpliga som föräldrar. Tyvärr kan man ju önska att det inte bara är vid adoptioner som föräldrar ska utredas men det är ju en annan diskussion... 

 

I alla fall. Mötet var mest ett lära-känna-möte där hon snuddade vid i princip alla frågor som vi kommer att ställas för senare i utredningen. Det kändes lite smått onödigt att i en och en halv timma prata om sådant vi ändå kommer att gå in på djupet senare men jag tror att hon ville kolla lite så att vi var helt beslutna om att vi ville adoptera. När jag blev gravid hann vi ju ringa och avboka tiden så hon vet ju om vad som har hänt. Kanske var det därför hon bara snuddade vid frågorna nu? 

Vi fick i alla fall planerat in alla våra möten, både parsamtalen, de enskilda, hembesöket och träffen med våra familjer och vänner. Jag blev rätt besviken över att det drar ut på tiden, jag hade hoppats på att utredningen kunde vara klar på ett par månader. Som det verkar nu ska utredningen att vara klar att nämnden ska ta ett beslut i början av december. Tycker inte ni att det låter långt? 

Jag tror att det var 6-7 träffar bestämda och man kunde ju hoppas att det kunde genomföra dessa med tätare intervaller men inte det. Jag antar att de behöver tid till mer akuta ärenden och jag får väl trösta mig med att de kan hjälpa barn och familjer som har det svårt istället. Har vi väntat så långe kan vi väl lika gärna vänta lite till. I det stora hela är ju inte det halvåret sååå lång tid.