Det svåra med den kris som kommer när man är barnlös är att den kommer långsamt. Det är en successiv känsla av katastrof. Man svänger mellan hopp och förtvivlan, det blir en långdragen och otydlig kris som har en början men kanske inte ett slut”   

Hoppet är ju det sista som överger en men tyvärr är det hoppet som gör att vår sorgeprocess tar sådan tid. Men hur slutar man att hoppas när man så gärna vill? 

Sorgebearbetningen för verkligen upp och ner. Man slungas hit och dit i tankarna hela tiden. under hela livet som barnlös kommer det antagligen att kännas så. Nu har ju se flesta av våra vän er barn, både ett och två. ONT! Snart kommer småsyskon och yngre vänner att stadga sig och få barn. ONT! Om kanske 15-20 år när förhoppningsvis den största sorgen lagt sig är det dags för våra vänner att få barnbarn. Livets efterrätt? ONT! Vid ålderns höst, man kanske blir ensam utan partner. Då de andra vännerna har barn och barnbarn som kommer på besök. ONT igen... Nu tänker jag inte främst på oss när jag skriver detta, vi är ju fast beslutna om att få barn, på biolohisk vög eller via adoption. Men de finns ju de som förblir ofrivilligt barnlösa där den här sorgen ständigt kommer att göra sig påmind. 

Jag hoppas att jag en dag vågar att berätta om vår resa för vem som helst. För vem som helst kan råka ut för detta. Vår barnlöshet beror inte på något dumt vi gjort eller ätit, vi kan helt enkelt inte göra något åt det och det kan hända vem som helst. Tills dess hoppas jag att samhället blir mer öppna med problemet ofrivillig barnlöshet.