Tiden efter ett missfall

För lite mer än en vecka sedan rasade världen ihop hastigt men inte särskilt lustigt. Från att ha försökt att få barn i ca fem år, gått igenom utredningar, genomfört två IVF-behandlingar, gett upp hoppet, tagit steget till adoption till att äntligen bli gravid och världens lyckligaste. För att sedan några dagar efter få missfall och allt raseras. I början visste jag inte ens vad jag skulle skriva, var i ett slags chocktillstånd men nu efter en vecka börjar jag få lite perspektiv på det. Men tankarna går verkligen fram och tillbaks. 
Vi hade ju mer eller mindre gett upp hoppet och DÅ blir vi gravida på det sista försöket! På ett sätt känns det så onödigt att vi blev gravida när vi ändå inte fick behålla det. Det orsakade ju oss bara en massa smärta. Jag hade för ett kort tag ett liv inom mig. Ett liv som skulle kunna göra oss till världens lyckligaste men som istället gav oss en otrolig sorg. Jag frestades av att äntligen få köpa ett pyttelitet bebisplagg, vi hade börjar prata namn, jag ringde det där speciella glädjesamtalet och fick tid hos barnmorska och planerat när vi skulle berätta det för vår omgivning. 
 
Å andra sidan kommer nu tankarna om framtiden. Hade vi inte blivit gravida hade vi varit hundra procent säkra på att adoption var det enda rätta men nu vet vi ju att vi kan bli gravida. Är det då värt att testa fler IVF-försök? Eller skulle vi tom kunna bli gravida utan IVF? Men varför har vi då under alla år inte lyckats och varför fick vi inget befruktat ägg vid de två första IVF-behandlingarna? Ja, ni märker, det är mängder av funderingar. 
I början av augusti har vi tid hos vår läkare på Sahlgrenska och förhoppningsvis blir vi lite klokare av det mötet. Dock vet vi ju sedan tidigare att set inte är alltid man får så många svar man önskar. 
 
Tills dess hoppas jag att vi kommer vidare utan att gräva ner oss för mycket i det som har hänt utan kan njuta av sommaren. Redan efter midsommar ska vi börja utredningen inför adoption. Då gäller det att ställa om sitt tänk och bara fokusera på adoption. Återkommer om det! 
Koreamamma
2015-06-18 @ 08:04:04

Min resa är inte exakt som din men det finns vissa likheter. I vårt fall började det med en spontan graviditet (hur lätt som helst - hur svårt kan det vara liksom?...)som slutade i missfall vecka 8. Jag hann tänka många tankar och planera mycket på de korta veckorna. När missfallet var ett faktum fick vi höra att det bara var att köra på för vi kunde ju - eller hur? Men sen blev det inget mer och det finns inga medicinska förklaringar.
Vi gjorde efter ett tag de tre obligatoriska IVF:erna, med den sjuka mentala berg och dalbana det innebar - som ju borde gett resultat, inte sant? Men var inte ens i närheten av att lyckas.

Det var oerhört skönt att få släppa den vägen, som kanske, kanske om stjärnorna stod rätt och vi höll på tillräckligt länge, skulle kunna ge ett resultat - och istället gå på en linje som med allra största säkerhet skulle ge oss det vi så hett längtade efter - barn!

Och jag vill bara säga, naturligtvis från mitt perspektiv "från andra sidan" - att det blir hur bra som helst!!!! Nä, barnen har inte våra näsor, tår eller ögon (kanske lika bra det, så vackra barn ahde vi aldrig kunnat göra ;-)), men dom är ändå oerhört mycket VI i sättet, talet, gesterna. Helt enkelt de bästa barn man kan ha - MINA barn. Det är som jag bruakr säga till dom att det var ju en evinnerlig tur att det inte ville växa en bebis i min mage för då hade jag ju aldrig fått bli deras mamma - hemska tanke!!

Och i det vägskäl där ni nu står - bli inte kvar där - gå vidare. Adoptionsprocessen är nu för tiden , lång, tidsödande och enerverande nog ändå utan att man lägger tid på att vänta till 95% rätt är 100%. Det blir 110% rätt på vägen dit.
Om jag inte minns fel så var ni ju lite sugna på Sydkorea och då är det ju faktiskt så att med en snabb utredning och om ni är riktigt fokuserade med papperssamlandet så är det ju faktiskt helt omöjligt att ni har bilder på ERT barn redan framåt årsskiftet.

Kramar från mamma till två sedan många år (som håller på att länga ihjäl mig efter ugnarna som båda är på låånnngt idrottsläger just nu)

Svar: Tack för din kommentar och för dina underbara ord! Jag kan verkligen tänka mig att det är precis sådär underbart som du beskriver det! Vi ska faktiskt träffa familjerätten nästa vecka för att inleda utredningen och förhoppningsvis blir den klart snabbt. De verkar faktiskt ha gott om tider så det bådar gott.
Just nu är vi inne på Sydafrika då Sydkorea verkar vara svårt för oss pga min övervikt. Känner verkligen för Sydkorea så det är synd att en sådan grej kommer att sätta käppar i hjulet för oss.
Nu blir det till att läsa igenom materialet från föräldrautbildning för att förbereda oss inför utredningen.
Återigen, tack för ditt fina inlägg, det betyder mycket!
None None




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

narlangtanblirforstor.blogg.se

En blogg om IVF-försök, adoptionsköer och om ofrivillig barnlöshet.

RSS 2.0