Men nu, när det närmar sig den mest kritiska tiden sköljer alla möjliga känslor och frågor över mig. Ska vi verkligen vara så glada och hoppfulla bara för att vi fått två embryon? Många jag läst om tar det ju för givet att få komma till återföring men många får ju ändå minus pga att inget ägg fäster. 

Vad jag vet har vi aldrig tidigare varit så när att bli gravida som nu. Jag har verkligen två små embryon i ett dammkorn storlek i mig som KAN bli två underbart fina barn. Det som ligger i mig kan bli två barn med mina fräknar och min mans fina blå ögon. Det kan bli det som kommer att göra mig lyckligast i hela världen. Något som kommer att kunna göra mig arg, ledsen, uppgiven, glad, kär och stolt. 

Men i min mage ligger också två små dammkorn som inte hittar någon trygg plats att vila och växa på och som sedan bara kommer att upplösas och bli ingenting. Förutom ett minne om lycka och hopp..

Det blir så dubbelt. Jag har något litet i mig som kan bli hur stort som helst men det kan också bli till ingenting..

Framtiden får utvisa vad som händer. Nu kan jag inte göra så mycket mer än att vänta. (och oroa mig och längta)