Jag svarade något i stil med att det är helt underbart när han väcker oss med ett stort leende på morgonen, eller när han kommer springandes, skrattandes och ska krama mig. Men det är också lite jobbigt när han är ledsen och vi vet inte varför för att vi inte förstår honom eller känner honom tillräckligt väl än.. 

För det mesta är det verkligen helt underbart att vara mamna. Och det känns liksom självklart på något vis.. Han är rätt ofta pigg och glad, han är lätt att få att skratta och det skrattet smittar verkligen av sig. Flera gånger om dagen säger vi "gud så söt han är". Och jag blir verkligen varm inombords av honom, han gör mig lycklig.  

Men att vara förälder är ju inte heller en dans på rosor.... Han är stundtals väldigt mammig. Han gnäller och det är bara jag som gäller. Än har jag inte gått en enda gång på toa utan att han har sprungit efter. Stänga dörren fungerar inte, då rycker han i handtaget och gråter hjärtskärande.. 

En annan utmaning vi stött på är ju det här med den fina gränsen för när man ska trösta och när man ska låta vara.  När ska man vara hård och när ska man vara mjuk? Han är periodvis väldigt gnällig. Det kan vara situationer som när han inte kommer upp i sängen, när han inte får mer juice, när jag går för långt bort tex. Han kan vilja ha en sak som han inte når, då gråter han, men när vi ger honom den, gråter han igen. Och så kastar han iväg saken, gråter en skvätt, sträcker sig efter den.. och samma visa om och om igen. Eller upp och ner ur sängen 20 gånger.  

Jag tänker att när han har skadat sig är det självklart att vi är snabbt där och tröstar.  Samma när vi märker att han börjar gråta utan anledning. Då känns det som att det är närhet och trygghet han behöver. Men det är desto svårare att veta hur man ska göra när han gråter för att han vill upp i sängen gång efter annan..hur många gånger är okej liksom? Jag känner att gör vi saker åt honom så fort något blir lite jobbigt, vad lär vi honom då? Hur självständig kommer han att bli? Vi kan ju inte heller låta honom dricka upp hela juicepaketer bara för att han vill det.. 

Men samtidigt, han kanske behöver den trösten och vetskapen om att vi finns där för honom. Jag tror ju att han i många situationer testar oss, var har han oss och vad får han göra. Hans liv på bsrnhemmet lär ju ha varit rätt torftigt så med alla dessa intryck och nya saker är det väl klart att det blir en krock. Himla svårt sånt där.  Liknande tankar har nog alla föräldrar men extra svårt blir det ju med hans bakgrund.  

Hur tänker ni? Dela gärna med er av era tankar. Det betyder mycket!